Angående gårdagens diskussioner om tappskor vill jag idag ge er ett okonventionellt tips taget ur min egen verklighet, dock för flera år sedan.

Alla hästar jag ägt innan Vicke har haft ”granithovar” = inte varit känsliga alls och dessutom har hästarna varit snälla att sko och haft vanliga järnskor.

Om jag fick en tappsko på en sådan häst och min dåvarande hovslagare tex var bortrest körde jag till Jägersro trav och galopp där det finns massor av små stall och där många skor sina hästar själva.

De få gånger jag bad om hjälp var det hur lätt som helst att hitta någon som var villig att slå på en sko för en hundring eller två. Idag hade jag erbjudit 300 kronor och för de minuter det tar att slå på en sko tror jag att lika många hade nappat som då. Observera att jag då körde hästen till det travstall där personen som skulle sko redan fanns på plats.

Om man idag (detta var för över 10 år sedan) inte får lov att köra in ridhästar på ett travområde pga smitta eller vad vet jag kan man ju avtala att personen slår på skon någon annanstans och då betala mer- allt beror ju på hur angelägen man är och hur snabbt man behöver få på skon.

Jag läser ofta efterlysningar på facebook där hästägare söker ”riktiga” hovslagare för dylik hjälp men min erfarenhet är att de flesta har fullt upp med egna kunder och därmed inte kan hjälpa till.

Vicke skulle jag inte våga köra iväg på ett sådant äventyr eftersom han är så känslig men en normal häst hade jag inte tvekat med om jag både hade den befintliga skon och hoven såg näst intill intakt ut.

Så bor ni nära en travbana/ travstall kanske detta kan vara värt att prova, framför allt om ni har en hovslagare som inte kan komma på många dagar?

Igår diskuterade vi ju om hästar över huvud taget måste ridas och idag tänkte jag ta frågan ett steg längre och fråga om ni tycker att man som ryttare måste träna för tränare med sin häst?

Nu är ju ordet MÅSTE ett väldigt skarpt ord så själv vill jag inte gå så långt som att hävda att alla måste ha en tränare men om man bara tränar på egen hand, utan en för grenen bra tränare riskerar man väldigt många ”trials and errors”- det är jag säker på faktiskt.

Inte ens världens skickligaste ryttare rider alltid ensamma och utan input från andra så varför skulle vi amatörer klara oss bättre?

Många hobbyryttare har inte ens tillgång till speglar för det mesta och även med dessa så riskerar man att tro att det man gör är rätt fast det egentligen är lite eller mycket fel.

Om bakdelen går före i en diagonalsluta, hur bakbenen trampar i en bakdelsvändning eller om ett galoppombyte är ”ett halvt efter bak” kan vara mycket svårt att känna från sadeln och detta är bara några exempel.

Om man struntar i sin egen utveckling som ryttare, inte har bråttom att komma vidare i klasserna osv tycker jag egentligen inte påverkar beslutet att inte rida för tränare utan jag tänker faktiskt mest på hästen.

Vi utsätter redan våra vänner för så mycket onaturligt bara genom att sitta på deras ryggar så om vi väl gör det och kräver någon form av arbete och respons så är det väl justas att göra det så lätt som möjligt?

Att göra om än så lite fel måste väl vara sämre än att göra rätt och där tror jag som sagt att alla behöver en tränare någon gång i alla fall.

Vad tror ni?

En läsare önskar diskutera nedan och hon skriver:

Jag läste ett inlägg i en (två) hästgrupp på facebook där trådskaparen påstår att INGA hästar behöver ridas  eller tränas/aktiveras på annat sätt så länge de har stora hagar, kompisar och mat. Jag blev rentav provocerad av inlägget. Min nuvarande häst är pensionär och hur nöjd som helst med det så jag menar på inget sätt att alla hästar måste tränas för att må bra MEN jag har ägt en häst som trots stor hage och hästkompisar etc. inte mådde bra om hon inte reds.

Personen menar att vi sätter för stor betydelse på oss själva när vi säger att de behöver ridas och att vi därför automatiskt anser att hästen enbart är till för oss att rida på. Jag anser å andra sidan att många hästars egentliga behov av rörelse är att vandra flera mil per dag som de gjorde på stäppen vilket inga hästägare kan uppnå idag. 

Det blev två väldigt omdiskuterade inlägg så vid något tillfälle vore det kul att höra om de åsikter som finns här på bloggen!

Själv kan jag i sak förstå de som hävdar att hästar inte behöver ridas alls men det är givetvis en sanning med modifikation.

Att en häst inte behöver just ridas är absolut sant men någon form av aktivering/ motion behövs för både psyke och fysik.

Sedan kan denna motion se olika ut beroende på hästens ålder och hälsa och i viss mån även temperament/ kynne.

En del hästar tycks mer nöjda med att ”göra ingenting” medan andra verkar vilja bli motionerade av en människa/ ridna. Hur mycket detta är något som vi tror/ inbillar oss/ felaktigt läser in och hur mycket som är en objektiv sanning som skulle gå att visa vetenskapligt låter jag vara osagt.

Min egen åsikt är att hästar som aldrig någonsin motioneras/ rids bör ha rejäla ytor att röra sig på; så är ju fallet med min egen ponny tex.

Jag skulle vara mycket tveksam till att ha honom i en avsevärt mindre hage året runt även om han är 25 år gammal eller egentligen delvis pga åldern.

Att gamla människor och djur ”måste” röra på sig för att inte helt stelna ihop är något jag absolut tror på och jag är inte heller intresserad av att på andra vis än genom hagvistelse motionera min ponny.

Jag känner tex en person som har en shettis som sällskapsponny och i liten hage men detta djur får även dagliga promenader och möjlighet att röra på sig utanför den lilla hagen.

Hur resonerar ni andra?

Nu räknar jag mig förvisso inte som en ”gorgeous girl” men nog tusan känner jag igen blåmärkena 🙂 !

Tro det eller ej….nålen i höstacken är hittad!

Det var faktiskt Henrik mer än jag som tyckte att vi skulle finkamma hela Vickes hage för att (försöka) hitta den avtrampade skon och givetvis var det ett klokt förslag.

Nog för att Vickes hage är enorm (därav min inte såååå stora lust att genomsöka den….) men skulle han mot förmodan råka pricka att trampa på skon finns givetvis risken att han hade skadat sig.

Och efter 2 genomletningar på vardera en halvtimme (och då hade vi gått igenom en tredjedel) så hittade jag skon.

Den satt som ni kan se djupt nerkörd i marken och med flera uppstickande sömmar så det var absolut tur att vi hittade den!

Jag trodde ärligt talat inte att den skulle dyka upp förrän efter x tid (läs: till våren…..) men tänkte att vi i alla fall fick motionerat både oss själva och Molly!