Månadsarkiv: maj 2022

Skrivet

Måndag- ett gräsligt jobb


Idag har Frenchie och jag varit och tränat för Nina och det gick stundtals riktigt, riktigt bra.

Bytena från vänster till höger sitter ännu inte och det tar jag på mig helt, det var även Vickes ”svåra håll” men han bytte ju i sömnen vilket Frenchie med all rätt inte gör 🙂 . Men gör man rätt så blir det rätt så det är bara att dra sig själv i örat.

Att lasta och lasta ur går däremot perfekt numera och jag kommer nog att börja köra Frenchie brett snart (med mellanväggen åt sidan) som jag gjort med alla andra hästar.

Jag inbillar mig att det känns bättre att inte stå inklämd men vad vet jag?

Att Frenchie står så nu beror dels på att det är så han är van att lastas och dels på att jag då kan låsa fast dörrarna bakom honom. Tidigare ville han ju kasta sig bakåt och då hade eventuellt inte tvärslån över dörrarna stått emot trycket och det är bara den som går att använda om mellanväggen är skjuten åt sidan.

Hemma har jag färdigställt årets första riktiga gräsklippning av alla ytor och jag skakade på huvudet åt mig själv när jag mindes hur jag, när vi flyttade till Ryhus, trodde att vi skulle klara oss med en rejäl hand-driven gräsklippare!

Eller…det hade vi gjort om vi vill ägna ca 3 timmar per gång åt denna syssla men det vill vi INTE.

Och ju mer ytor vi har rensat upp desto mer finns det att klippa så åkgräsklipparen är guld värd även om inköpspriset motsvarade en ok märkessadel så det sved ju ha ha ha.

Jag ångrar nu att jag inte tog fler foton på utemiljön när vi flyttade in- det hade varit roligt att jämföra.

Bilden föreställer tex en gräsyta mellan stallet och lösdriften och gräset var tidigare översållat med skräppor (helt borta nu) medan slänten mest bestod av meterhöga brännässlor.

Skrivet

Tillbakablickar: minnesvärda lastningar, del 1


Gårdagens lastning fick mig att minnas en del andra hästar jag lastat och som det var mer eller mindre bekymmer med.

Som jag nämnde tidigare är det så viktigt att kunna lasta; det upplevde jag själv tex när Décima fick kolik en lördag morgon och jag var ensam i stallet. Att jag kunde köra iväg snabbt med en häst som hade fruktansvärda smärtor och buköppnades samma dag kanske avgjorde utgången av operationen?

En annan gång fick jag åka och hämta en häst från stallet som hade skadat sitt ben mycket allvarligt på en uteritt långt från anläggningen. Den var svårlastad och det var inte roligt att mer eller mindre behövs slå in den för att få hem den (den avlivades efter några dagar).

Den första hästen jag tänkte berätta om idag var en ponny som stod i samma stall som Vicke.

Den skapade några minnesvärda lastningar när den vägrade att låta sig köras hem från olika tävlingar.

Vid ett tillfälle hade jag sådan tur att familjen var med ponnyn på en tävlingsplats jättenära både stallet och min bostad.

När de hörde av sig desperat kunde jag hoppa in i bilen, åka till tävlingen, lasta ponnyn som då bestämde sig för att traska rakt in i transporten och vara hemma igen inom loppet av typ en halvtimme 🙂 !

En annan gång blev ponnyjäkeln kvar på en tävlingsplats ganska långt bort men där familjen hade turen att få låna en box över natten eftersom ett meeting pågick.

Det bestämdes att familjen skulle köra upp mig till ponnyn nästa dag och då hade det snöat, det var nästan isgata när jag skulle lasta den och när vi körde hem såg vi långa köer av bilar i motsatt körriktning pga det svåra vädret.

Ja, det var en ponny som jag tjänade en del kronor på…jag körde  den även till klinik tex för att vi skulle vara säkra på att den både kom dit och hem.

Skrivet

Söndag- lastning

Efter att ha avverkat ett fint pass på utebanan med Frenchie hastade jag iväg till ett ”intressant” projekt; jag var anlitad som ”lastningsexpert” minsann!

Jag känner alltid ett stort ansvar att försöka hjälpa en många gånger halvt desperat hästägare; att just kunna lasta sin häst är så viktigt och inte ”bara” om man vill träna och tävla.

Lång historia kort lastades dagens häst utmärkt flera gånger och ägaren var mycket nöjd.

Det viktiga nu är att fortsätta träningen med de redskap jag försett henne med för går det för långt tid mellan lastningarna är mycket av jobbet ogjort.

Jag kände mig glad när jag körde hem och som en bonus träffade jag en vän som jag inte sett IRL på en evighet (det var inte hennes häst vi lastade).

På eftermiddagen körde Henrik och jag iväg för att handla och äta och vädret var så där härligt att det kändes som att vara utomlands!

Skrivet

Lördag- soffa

För ett tag sedan fick jag för mig att det kunde vara trevligt att ha en soffa på ridhusläktaren. Ja, inte till mig för jag är aldrig där men till de som deltar i olika hundkurser och träningar tex. De fikar ju ofta och då är det kanske trevligare att sitta i en soffa än på en hård stol?

Igår hittade jag en lämplig möbel och idag hämtade jag den och det blev ett sådant där ”Birgitta utforskar dolda delar av Skåne”-äventyr.

Jag körde dessutom fel och in på en smal grusväg så det var med lite bultande hjärta innan jag hittade en större yta att vända transporten på…

Nu är soffan på plats i alla fall och jag hoppas att den kommer att nyttjas.

I annat fall har jag inte ruinerat mig precis då den bara kostade 300 kronor 🙂 .

Min älskling Frank har vilodag idag så då fanns det tid till detta lilla projekt.

Analysen angående stora blodmasken har kommit och tack och lov hade ingen av hästarna denna hemska parasit. Skönt för mina hagar också för jag vet ärligt talat inte hur jag hade gjort annars eftersom båda hästarna har gått i 2 av dom och den lille i alla tre.

Egentligen borde både jag och många med mig ha en bättre plan när nya hästar kommer till stallet så att man inte, som är ganska vanligt, bara slänger ut djuret i en ledig hage.

Och hur många stallägare kollar nya hästars mask-status? Inga jag varit med om i alla fall.

Skrivet

Strikt hundägaransvar i praktiken, den trista verkligheten

Nyligen fick jag ett mail från en bloggläsare som ville berätta om en fruktansvärt traumatisk händelse som hon råkat ut för.

Jag blir helt matt och bedrövad av att läsa nedan och lider med hundägaren.

Och ”efterspelet” är för djävligt rent ut sagt; ska det verkligen vara så lätt att smita undan sitt ansvar?

Sägas ska att hundägaren är en person med mycket skinn på näsan och den drabbade hunden var av en mellanstor/ lite större ras så vi snackar inte en liten chihuahua som väl hade slukats hel! Läs och begrunda:

Min fina XX finns inte längre och dog på det mest fruktansvärda sätt.

Jag och en kompis B var ute på en kvällsrunda där min pojkvän bor och hans hemska granne släppte ut sina hundar utan att notera att vi var ute (han var full som ett ägg).

Hans vakthund, som han sagt att han alltid ska ha kopplad då han själv sagt att den är farlig, attackerade XX och bet sig fast i henne.

Jag och B gjorde allt vi kunde, vi slog, drog, skrek, sparkade på detta monster men ingenting hjälpte.

Både jag och B är starka och inte en sekund tänkte vi på vår egen säkerhet utan vi slogs för XX.

Det dröjde (i min värld) länge innan den fulla grannen fattade och kom och då släppte hunden och vi sprang in till min pojkvän.

Vi åkte i ilfart till djursjukhuset och de tog väldigt väl hand om oss, men de fick mig att förstå att hon var så illa tilltygad att det inte fanns något att göra mer än att ge henne en spruta och somna in.

Veterinären skrev väldigt noga i journalen efteråt vilka skador hon hade och nej, det fanns verkligen inget val.

Efterspelet på detta är sååå sorgligt.

Jag polisanmälde, de la ner ärendet efter 2 dagar.

Jag anmälde till Länsstyrelsen och det enda som hänt är att han fått ett föreläggande att ha hunden kopplad och inlåst när han inte är hemma.

Hunden är inlåst hela dagarna och skäller, detta har jag också anmält men inget händer.

Om jag vill ha ersättning för mina utlägg ska jag själv kontakta ägaren och begära detta, om han inte betalar ska jag driva det civilrättsligt och det enda jag kan få ersättning för är precis det, mina utlägg hos veterinären (min självrisk) och värdet på hunden (hundar räknas som en sak rättsligt).

Vem orkar det??? Inte jag i alla fall.

Kontentan är såklart att jag inte under några omständigheter kan vara hos min pojkvän nu, kan för mitt liv inte se varken ägaren eller hunden….

Tänk om jag hade bott där? Då hade jag varit tvungen att möta både hund och ägare varje dag… Hur klarar man sådant? Jag hade inte gjort det iallafall.

Just nu sörjer jag min fina hund och förbannar vårt flata, sorgliga rättssystem. Vad händer när han är full nästa gång? Det finns fler, rädda grannar som just nu inte vågar anmäla hans misskötsel av hundarna (han har 2 till) eftersom de upplever honom som skrämmande…

Ska tillägga att ägaren inte ens försökt ta kontakt med mig eller min pojkvän för att be om ursäkt, han fick via en annan person veta att XX dog.

Skrivet

Fredag- kampen fortsätter

Ha ha ha….här kommer det senaste i min krigsföring mot fasadbajsarna på Ryhus.

Denna låtsasfågel köpte vi redan för 2 år sedan men tyckte att den inte svajade tillräckligt bra där vi hade tänkt att ha den så attrappen förpassades till förrådet där den har häckat (observera ordvitsen) sedan dess men nu är jag villig att göra ett nytt försök.

Kanske skrämmer den någon fågel, kanske inte men allt som minskar mitt skurande av fasaden är bra.

Att hänga cd-skivor i ett snöre är ett annat, ännu fulare alternativ annars….

Min lilla ridhäst fortsätter att glädja mig; idag på utebanan.

Dock är han precis lika tramsig som Vicke vad gäller en del för oss människor harmlösa saker; som en slängd jacka invid utebanan.

”Den är livsfarlig” menade Frenchie och vidhöll detta även 564 gången jag passerade den…då suckar man lite trött.

Så där kunde Vicke också göra så jag har i alla fall vanan inne ha ha ha och så länge det ”bara” är gloende och inte ”jag kommer inte att gå förbi och du kan inte tvinga mig” så är det hanterbart. Men en indikation på vad som kan vänta på olika tävlingsplatser kanske?

Skrivet

Släpkörning med A-traktor

Man lär sig något nytt varenda dag om man är lite vaken!

Härom dagen lärde jag mig att även underåriga får dra hästsläp om de framför en A-traktor/ EPA-traktor!?!?

Ärligt talat blev jag mest chockad medan flera i tråden jag läste det i tyckte det var såååå bra och att detta ”uppmuntrar” ungdomar som är duktiga bla bla bla.

Jisses säger jag bara!

Själv har jag mött dessa traktorer (som numera kan se ut som vilken bil som helst fast med strypt hastighet) på 100-vägar häromkring och de kan skapa långa köer bakom sig där de puttrar fram.

Risk för vansinnesomkörningar så klart och även om dessa givetvis inte är ungdomens fel per se så fick i alla fall jag lära mig på körskolan att man skulle försöka följa trafikrytmen. Hur fan rimmar det med att köra 30 på en 100-väg?

Att en ”riktig” traktor måste göra det ibland för att det sitter en bonde i den som arbetar med sin försörjning är för mig helt ok men att en ungdom gör det för att nöjesåka….nej tack!

Detta traktoråkande har dessutom blivit mycket, mycket vanligare bara de senaste åren samtidigt som trafikrytm, vägars konstruktion, sättet vi idag kör på osv inte går att jämföra med när ungdomar skumpade runt på grusvägar kring den egna gården och in till närmsta byhåla för +20 år sedan.

Men så fort man diskuterar dessa traktorer vaknar landsortsbor och bönder och ska försvara detta körande med näbbar och klor.

Ja, en bondpojke som suttit i traktorn med sin far sedan han var 2 år gammal (sett det hur många gånger som helst) kan köra densamma så fort han når ner till pedalerna och är säkert en bättre förare än många vuxna men gäller detta ungdomar GENERELLT….hell no! Läs på om vid vilken ålder hjärnan är färdigutvecklad!

Och på 100-vägar har de definitivt inget att göra! Att tycka att släp-körning är en bra uppmuntran skrämmer mig…stackars häst om något händer!

Senast härom dagen stod det i Expressen om detta:

https://www.expressen.se/nyheter/tonaring-i-svar-trafikolycka-med-a-traktor-/

Skrivet

Torsdag- favorit i repris


Åhhhh….dagar som dessa är det inte svårt att vara hästägare och det gäller att njuta…det kan vända snabbt som alla som varit med ett tag vet…

Dagens uteritt blev en härlig repris av den föregående och den började perfekt genom att Frenchie tog de första skrittstegen efter att jag hade suttit upp liksom väldigt bestämt och framåt.

I början när jag provade att skritta ut gick han med såååå små och tveksamma steg även när han inte stannade och hans vanligtvis vägvinnande skritt var fullkomligt ersatt av en mycket långsammare variant.

Molly tycker att det är jätteroligt att följa med och det finns inte kiss nog att markera alla platser hon tycker bör bära spår efter henne. Hon är väldigt duktig och flyttar sig om det kommer bilar och Frenchie verkar inte heller bry sig om dessa fordon.

Än har vi inte mött varken lastbilar, traktorer eller ännu större jordbruksmaskiner vilket är lätt hänt när vi är omgivna av åkrar och jag kommer att vara väldigt försiktig om jag ser något sådant fordon på håll.

Skrivet

Försiktiga jag

Känner ni igen er?

Jag har faktiskt aldrig varit något daredevil som uppskattat bockande, brallande, skenande hästar eller glatt hoppat upp på främmande hästar utan tvekan.

De hästar jag köpt, även som 3-4 åringar har alla varit mycket tama och aldrig gjort något som skrämt mig.

När jag letade häst senast insåg jag att en ny unghäst absolut inte var det jag skulle ha; en 5-åring jag provred vågade jag för tusen knappt galoppera på fast den inte gjorde en ansats till något dumt!

Och ärligt talat var det många som ringde på min annons om Vicke som både vittnade om tidigare otäcka incidenter som skrämt dom och uttryckte en önskan om en mycket snäll häst (som Vicke med andra ord).

När jag köpte Frenchie hade jag hans fd ägares ord ringande i öronen ”he will never throw you off” och än om jag inte alls är lika säker som hon på detta så hoppas jag verkligen att det stämmer.