Det är väl lustig det där….hur man ibland inte tänker på en person på evigheter och sedan dyker den upp på ett eller annat vis hos en.

I förra veckan visade jag er bilder på mina tävlingsresultat från 1990-talet och ett resultat jag själv hajade till kring och drog mig till minnes var av en kille som heter Peter Glimberg som jag ofta red samma klasser som.

Att jag kommer ihåg just Peter beror nog delvis på att vi möttes så ofta, att han hade bra resultat och att hans häst, Sir William, var en isabell.

Hur som helst så vet jag, bla via min egen hovslagare att Peter arbetar som mycket duktig hovslagare numera och idag läste jag ett väldigt bra inlägg skrivet av honom på Facebook som jag vill dela eftersom han så väl beskriver det jag själv tjatat om många gånger; det är inte alltid det bästa för hästen att gå barfota, det passar inte alla hästar och det är inte bara att dra av skorna och galoppera iväg över nejden:

”Jag tänkte egentligen vänta med detta inlägg tills att Agrias Barfotastudie publicerats i sin helhet, men eftersom studien redan tar mycket plats i media och även i andra sammanhang, trots att bara en förstudie publicerats, kände jag ett behov att försöka balansera upp debatten lite med mina personliga tankar!

Ett behov som har sitt ursprung i att jag var ansvarig hovslagare för en av de svenska barfotahästarna i OS i Tokyo 2021.

Jag vill vara tydlig med att jag inte längre är hovslagare där.
Jag slutade av helt personliga skäl, från en dag till en annan, några veckor efter OS, sensommaren 2021.
Alltså har jag ingen aning om hur arbetet utförs idag. Det här är helt och hållet min historia baserad på hur det fungerade när jag var där!

När ryttaren för några år sedan ville testa barfota tyckte jag att det var väldigt intressant.
Jag har länge tyckt att sättet att sko tävlingshästar inom ridsporten skulle må bra av att utvecklas.

När vi hovslagare skor en ridhäst så är det lite av en kompromiss, skoningen skall fungera i 6-8 veckor, i hagen, på grusvägen, på alla tänkbara underlag, i skrittmaskinen, på träning och inte minst på tävling!
Kort sagt utför vi en fungerande ”allround skoning” något vi hovslagare är väldigt duktiga på!
Denna typ av skoning är en väl fungerande, gyllene medelväg för ganska många hästar och inte minst ekonomiskt försvarbart för hästägaren!

Elitidrott är något helt annat!
Fysisk elitidrott är sällan eller aldrig någon friskvård oavsett om man tävlar med eller utan häst.
Den träningsdos och prestation som krävs för att vinna tävlingar på elitnivå är allt annat än jämförbart med Friskis och Svettis!

Jag kände därför att denna typ av traditionell allround skoning nog inte var optimal för högpresterande topphästar och välkomnade en möjlighet att få prova lite alternativa saker.
Dessutom hade jag i flera år tänkt att många av de traditionella metoder och beslag vi hovslagare har blivit lärda att använda vid diverse problem, kanske inte alltid fungerar så bra i dagens underlag.

Moderna, fasta syntetiska tävlingsunderlag interagerar annorlunda med hoven, underlaget mer möter hoven, man får en helt annan typ av ground force reaction.
När hoven stannar kvar uppe i ett fast underlag får hoven sämre understöd underifrån, i svängar belastas hoven ensidigt medio/lateralt vilket stressar brytningen i ffa hovleden.
Det är en väldigt stor skillnad gentemot de gamla mer eftersläppliga underlagen där hoven tilläts sjunka.
Tveklöst har de nya underlagen många fördelar, vi hovslagare måste bara anpassa och utveckla vårt arbete till att passa dem!

Jag var alltså väldigt positiv till barfota då jag tänkte att det måste vara optimalt med barfota på den typen av underlag.
Dock insåg jag problematiken, det är inte svårt att få hästen att fungera barfota på fiber, det är i hästens övriga miljö det kunde bli problem, om slitaget på hoven överstiger tillväxten så blir hästen öm, det är ofrånkomligt och blir hästen öm kan den inte tränas fullt ut!

Den problematiken löste jag utifrån mitt perspektiv, eller snarare mitt perspektiv som hovslagare!
Jag plastade en slityta, en bärrand av superfast som slitmån vid behov, för att hästarna skulle kunna fortsätta tränas obehindrat utan ömhet!

Vidare testade vi även betydligt tunnare skor än vad som normalt är vanligt inom ridsporten.
Ett enkelt sätt att undvika den negativa effekten av att lyfta hoven onödigt mycket från underlaget, syftet var att hålla kvar hoven nära marken och därmed tillåta underlagets naturliga understöd av hoven.
Som en ren bonus var dessa skor lättare och kunde sömmas säkert med enbart två söm på vardera sida, vilket innebar mindre åverkan på hovväggen.

Man måste också vara medveten om att i ett sådant här stall måste det man provar fungera. Ofta redan på nästa tävling. Det finns inte utrymme för chansningar. Något man måste förhålla sig till som hovslagare, man måste veta att det man testar fungerar!

Men som sagt, jag tyckte det var väldigt roligt, intressant, utmanande och spännande att få prova i skarpt läge!

Vad jag däremot inte riktigt var förberedd på, var att det skulle marknadsföras så hårt och absolut inte av genomslaget det fick i samband med framgångarna i bland annat OS i Tokyo!

Framgångarna resulterade även i en studie finansierad av försäkringsbolaget Agria, en studie som jag hade stora förhoppningar på! Förhoppningar att den skulle hjälpa oss utveckla hovslageriet mot ett mer anpassat sätt att sko tävlingshästar.

Denna studie är en ganska smal studie, ett fåtal hopphästar ridna och hoppade på fibersand.
Man har med väldigt avancerad teknik mätt hovens rörelse, hovmekanismen.
Hästarna har först testats barfota och därefter skodda med öppna, 22×8 mm kapplösa järnskor, påspikade med 6 söm i första, andra och tredje sömhål.

Vidare har jag förstått att den avancerade tekniken som använts ger så otroligt mycket data och information att man har tvingats ställa riktade frågor för att kunna sortera och förstå all information och data.
Man tvingas alltså styra informationen för att kunna tolka den.
I studien har det även ingått så kallade djupintervjuer med yrkesverksamma veterinärer, hovslagare och ryttare.
Jag blev själv intervjuad i denna delen av studien, vilket i stort sett innebar att svara på frågor.
Ett oundvikligt resultat av detta blir:
Som man frågar får man svar!

Det resultatet som man enligt förstudien kommit fram till är att järnskor och framför allt sömmen låser hovmekanismen!

Det känns ärligt talat inte så förvånande att man i en barfotastudie kommer fram till att barfota är positivt!
Det är ju såklart det svaret man vill ha!

Dock förstår jag inte slutsatsen att det är framför allt sömmen som låser, hur har man kommit fram till det med hjälp av jämförelsen man gjort?
Man har ju bara jämfört barfota kontra påspikade järnskor, inga andra material, inga andra fäst alternativ, inga varianter på att minimera eventuella negativa effekter av att skon lyfter hoven från underlaget osv!

Det känns ganska givet att hoven tillåts flexa mer medio/lateralt barfota, hoven får ett mer naturligt understöd av underlaget och därigenom stimuleras hovmekanismen och hoven har dessutom inte tillförts någon vikt. Relationen grepp/glidfas kan nog också antas positivt när hoven interagerar barfota i moderna syntetiska underlag.
Dessa underlag kan vara ganska greppande.

Hovleden och strålbensområdet i hoven är vanliga problemområden för tävlingshästar och givetvis måste det vara betydligt skonsammare barfota än med tunga tjocka skor, men att peka ut en enskild anledning till att en skada uppstår känns tyvärr lite väl förenklat!

Man måste komma ihåg att dessa topphästar transporteras över hela världen, de hoppar 15-20 väldigt höga hinder på en bana, ofta i hög fart!
De tränas och tävlas i en grad och frekvens som är på gränsen för vad kroppen tål, något som är gemensamt för de flesta fysiska elitidrotter.

När vi började prova barfota var det viktigt att hästarna skulle kännas helt obesvärade, de skulle ta för sig som vanligt och absolut inte röra sig försiktigare,
kort sagt de skulle vara bekväma!

Min oro handlar mycket om människans förmåga att anpassa och vänja sig vid saker.
Saker blir ganska snabbt normaliserade och här tycker jag mig märka att när barfotahästarna är obekväma och ömma förklaras det gärna med att ”de känner av underlaget, de känner sig för var de sätter fötterna”.
Denna försiktighet förklaras mer och mer som något positivt men risken finns att man helt enkelt har vant sig och accepterar att hästarna rör sig sämre och i själva verket är ganska obekväma.
Då har man inte vunnit någonting, eventuella hälsoproblem riskerar bara flytta från ett område till ett annat!

Vi är alla olika som personer, jag trivs med att hålla en låg profil i mitt yrkesutövande, jag tackade nej till massor av erbjudanden i samband med OS framgångarna.
I min värld har ingen hovslagare någonsin gjort en häst känd det är alltid hästen som gör hovslagaren känd!

Bilden från hästskotillverkaren Kerckhaert får symbolisera mina ”15 minutes of fame” tillsammans med en plastad hov…. bilder som är från en tid strax innan en medvetenhet om vilka svårigheter och prövningar livet kan utsätta en för på riktigt!

Jag har alltså varit väldigt sparsam med att medverka i media, något jag idag har lite dåligt samvete för gentemot mina kollegor hovslagarna.

Det har tyvärr lämnat dörren på glänt för väldigt fria tolkningar och jag är rädd att denna smala studie, såsom den presenteras, kommer att lämna dörren vidöppen för diverse galna tolkningar där hästarna riskerar bli lidande!
Den grovt förenklade slutsatsen riskerar bli att barfota alltid är bäst och att järnskor alltid är direkt skadligt…

Inte precis den förhoppningen jag hade på Agrias studie!”

Ibland går det kanske lite för fort på nätet och man lägger inte tillräcklig tid på att tänka efter innan man agerar.

Det har säkert hänt mig fler gånger än jag insett i efterhand men en del scams tycker jag ändå är så lätta att genomskåda att jag har svårt att förstå hur man kan låta sig luras.

De olika formerna av ”Nigeria-brev” är väl de mest uppenbara försöken till bedrägeri och en gång fick jag ett mail om att jag ”hade upptäckts porrsurfa så om jag ville slippa att bli avslöjad skulle jag betala…” , tja något i den stilen.

Nu visste jag till att börja med att jag aldrig någonsin porrsurfat men även om jag HADE gjort det…so what?

Ett lurendrejeri som jag sett flera gånger på Facebook är hur ett ”företag” (yeah right….) påstår att de har x exemplar av på något sätt ”defekta” produkter som de inte kan sälja och därför lottar ur.

På bilderna ovan kan ni se att det kan handla om en kaffekokare och även om också detta är långsökt så har jag sett exempel på att ”man” velat skänka bort några husbilar eller t.o.m. attefallshus för att de har någon liten repa/ skada !?!?

Så om man bara fyller i sina kontaktuppgifter så deltar man i ett lotteri bla bla bla….

Här måste jag fråga var det kritiska tänkandet tar vägen? Hoppar det in i husbilen och kör iväg?

Varför i hela fridens namn skulle någon ge dig en husbil värd x hundra tusen bara för att den har några repor i lacken?

I den verkliga världen säljs denna till reducerat pris SÅ KLART eller så lackerar man om den eller whatever men man skänker inte bort den… suck! Tänk lite!

Ibland läser jag om stallägare som på olika sätt fått problem med sina inackorderingar, både av ekonomisk art och på andra vis.

Och för ett tag sedan fick jag bekräftat att det jag själv upplevde och reagerade på inte var varken en engångsföreteelse eller att jag och en annan hästägare inte ”klickade”, för så kan det ju absolut vara ibland om man blir ovänner tex.

För x år sedan stod jag i samma stall som en kvinna som det skar sig mellan nästan direkt. Och det var inte bara jag som ”lackade ur” på personens beteende utan det gjorde även andra i stallet, så även den som drev anläggningen.

Utan att gå in på detaljer så blev kvinnan uppsagd tämligen omgående då hon dels inte fullföljde sina åtaganden enligt kontraktet och dels visade sig ha en aggressiv häst som ingen av oss i stallet ville hantera.

Hästen bet mig i armen när jag gick in för att fodra den, fullkomligt oprovocerat och det var bara min tjocka jacka som gjorde att jag inte fick ett rejält köttsår.

Värre gick det för en annan, mycket erfaren hästägare som samma häst högg i ryggen när hon skulle ge den hösilage i hagen och efter det fick vi nog.

Som sagt flyttade kvinnan kort därefter och sedan hörde jag inget mer om henne förrän jag bytte stall och en ny inackordering där började prata om kvinnan.

Det framkom att kvinnan i sitt nya stall inte berättade om hur rent ut sagt farlig hästen var och detta trots att det ibland var barn/ ungdomar som skulle fodra alla hästar (detta var ett kollektivstall).

Hur som helst hann det gå ytterligare x år då jag bara läste en del inlägg från kvinnan på Facebook i en gemensam grupp vi är medlemmar i tills jag såg ett inlägg från en stallägare som ville varna för henne. Denna gången handlar det om rätt mycket pengar som inte betalats för uppstallning.

Jag är i sak inte förvånad att även hästägare luras; så ser hela världen ut och hästsporten är per se inget undantag. Det finns alltid de som blåser sin omgivning och en del lyckas bättre och under längre tid än andra.

Men det gör det ju inte mer ok och jag kan bara beklaga stallägare som råkar ut för sådana här människor.

Jag har i många inlägg kommenterat att jag inte kan förstå hur så många vill hyra ut stallplatser för i princip inga pengar och med många gånger en jäkla massa besvär och inackorderingar som denna kvinna bidrar ju knappast till att jag omvärderar mina åsikter.

Jag skulle vilja råda alla som trots allt vill sponsra hästägare genom stallplatser att utan undantag ta referenser från tidigare stall och kan/ vill man inte presentera sådana så är det tack och adjö.

Man kan absolut ha olika åsikter om tex hästhållning men om någon inte ens betalar för sin stallplats i x månader skulle i alla fall jag aldrig någonsin ta in en sådan persons häst i mitt stall.

Är det bara jag som är så trött på detta hemlighetsmakeri vad gäller pengar inom hästsporten?

Och kan det vara EN anledning till att den ibland betraktas som ”oseriös”?

”Man” sätter inte ut pris på vad hästen kostar i en försäljningsannons, en person som ger ridlektioner skriver att ”pris diskuterar vi vid närmare kontakt” (efter att ha skrivit ett 4 kilometer långt inlägg utan att ordna en stavelse om sin utbildning) och en annan person skriver en lika utförlig harang om allt som erbjuds om man vill ha en stallplats hos hen men priset, det ska tas via PM?!?!?

Vad tusan är det man är rädd för? Konkurrenter? Skattemyndigheten? Att omgivningen ska tissla om en?

Eller vill man ”bara” behöva svara på en massa PM?

Fattar man inte att man tvärtom går miste om en del potentiella kunder för vissa (jag tex) inte svarar på sådana annonser av princip.

Förklara gärna!