Spiken i kistan med dessa nya invånare…..

Precis utmed en av grusvägarna som jag måste passera om jag inte vill begränsa mina uteridningsmöjligheter vääääldigt mycket ligger ett hus som mer och mer har börjat representera en riktig skräckens boning vad Vicke anbelangar och det känns både jättetrist och väldigt svårlöst.

Tidigare bodde det en gammal farbror i huset, han gick sällan ut och den sista tiden bodde han inte ens hemma.

När han dog förvandlades hans tidigare så stillsamma tomt till en kombination av byggarbetsplats, lekpark och samkvämscenter och härom dagen kom det som jag betraktar som ”spiken i kistan”- en hönsgård har rustats upp och försetts med adekvata invånare!

Det har nästan gått troll i mitt och Vickes passerande av denna plats- i princip varje gång vi ska rida förbi är det någon form av ”action” i görningen och ärligt talat börjar jag förstå att Vicke numera kastar sig vettlöst ut i den intilliggande åkern i stället för att skritta förbi stillsamt- så som han tidigare har gjort.

Vid ett tillfälle cyklade en typ 3-åring rakt ut från tomten och ut på den smala vägen- precis framför Vicke och jag vågar knappt tänka på vad som kunde ha hänt om jag inte varit mer vaken än vad barnet var.

En annan gång fällde mamman upp någon slags uppblåsbart mini-tält precis när vi passerade och i övrigt är det ett ständigt sågande, bankande, slamrande och hamrande- oftast utom synhåll vilket gör att Vicke bara hör allt detta utan att se vad det är vilket jag har märkt skrämmer honom mer än om han kan se vad som försiggår.

Eftersom man inte ser de bullrande personerna kan man inte heller påkalla deras uppmärksamhet och be dom dröja med vad det nu är de håller på att demolera-jättejobbigt!

När jag red ut på julafton vid 14.00 tänkte jag i mitt stilla sinne att NU skulle jag i alla fall kunna passera huset utan problem men se på f..n- mannen var ute och körde för fullt med allehanda maskiner och vips var Vicke och jag ute i åkern igen.

Nu när jag alltså sett att det även tillkommit höns som syns genom sitt nät vid passerandet på vägen (som går precis vid huset och är mycket smal) undrar jag om det- för min egen SÄKERHET om inte annat måste bli så att jag får hoppa av en bit innan huset och leda förbi Vicke?

Jag är i sak verkligen motståndare till att hoppa av bråkiga hästar vid uteritter men nu har det gått för långt känner jag- Vicke är så rädd just här och när han blir så låst är han inte rolig att sitta på och risken att ramla av bedömer jag som tämligen stor.

Samtidigt måste jag passera detta jäkla hus om jag vill komma någon vart och familjen som bor där ska självklart få göra vad de vill i sitt hus och på sin tomt.

Den åker jag ofrivilligt hamnat i flera gånger är för övrigt odlad mark så där kan/ får jag inte rida även om jag hade velat- således inget alternativ.

Har ni några idéer får ni gärna komma med dom!

I detta blogginlägg ställs frågan var den där hängivna stalltjejen tog vägen.

Jag tror att hon är gone for good faktiskt- mer upptagen av Internet, shopping och annat som inte fanns när jag var ungdom.

Jag vet inte om det bara är av ondo- det var säkert inte så bra för alla som hängde i stallet 24/7 att göra det och tex försumma skolan.

Känner ni igen det och vad är era tankar?

Vid denna tiden på året brukar jag, som många andra bloggare, sammanfatta det gångna året men denna gången har jag verkligen inte haft något lust.

Anledningen är att det för mig känns som att hela året har kretsat kring eller i alla fall påverkats otroligt mycket av att Vicke blev halt i slutet av februari och det känns liksom att jag har tjatat nog om detta nu.

Och självklart har det hänt tusen andra saker under året och djuret blev ju gudbevars FRISK efter tusen evighetsmånader och lika mycket ledande och skrittande men ÄNDÅ är det denna skada som jag som sagt tycker har präglat hela häståret.

För dels var ju Vicke som sagt halt i flera månader och dels påverkade detta hela tävlingsåret.

Jag kunde inte börja tävla som jag tänkt i mars utan det blev en mjukstart med en klass/ tävling i slutet av juli och några månader framöver och jag tycker i alla fall själv att det tog lång tid innan vi var tillbaka där vi slutade innan hältan.

Jag vill faktiskt även skylla de ganska kassa tävlingsresultaten under hösten på skadan för det tog som sagt tid att komma tillbaka till samma form men jag fick också ”slösa bort” massor av tävlingar på att bara stå ut med att Vicke glodde sig igenom klasserna.

Det var först de sista tävlingarna som han slutade med detta tittande på allt möjligt och en bidragande orsak till det var att jag kunde börja rida 2 klasser/ tävling, en där han fick ”glo av sig” och nästa där vi mer kom till ridning.

Men jag ska försöka att inte tjata vidare om allt detta utan hellre glömma och se framåt.

Förhoppningsvis utvecklas vi tillsammans som jag vill och uppnår de resultat jag vill- med hjälp av Christina och X.

Jag är också tacksam mot mina stallägare som på olika sätt, både i ord och handling har försökt att stötta mig under denna berg och dalbana som året inneburit- det har jag uppskattat mycket.

Så hejdå 2014….hoppas 2015 blir ett bättre år!

Önskar jag…..

….Vackra Vicks…..

….Söta Soya och…..

…..Gulliga Gullis!

Jag har svårt att tro att det bara är hagarna på vår anläggning som först var fyllda av vatten och lera de senaste veckorna och nu är frusna och knöliga.

Så var det även på ridskolan när jag stod uppstallad där och vid denna tiden på året har jag alltid haft hjärtat i halsgropen mer eller mindre dagligen så länge hästarna gått/ stått ute.

Risken att vricka sig borde ju öka tusenfalt när det är knöligt och att fläka sig på en isfläck är ju inte heller ett orimligt scenario.

Nu har ju alla mina hästar varit mer eller mindre superlugna i hagen men inför tex varje nyårsfirande och med de förbannade smällarna som följde veckor innan och efter i Malmö var jag ändå rädd- till och med den snällaste hästen kan ju faktiskt bli skrämd om en ung…äkel bestämmer sig för att testa sina raketer i närheten av hagarna.

På ridskolan är hagarna granne med ett villaområde och så är det tack och lov inte här på vischan men min oro är inte mycket mindre trots det.

Nu har jag en häst med känsliga sulor och jag kan aldrig tänka mig att det är bra för honom att stå och gå på stenhårt ”knöggel” även om han, precis som ALLA hästarna på anläggningen knappt rör sig en millimeter medan de är ute.

Jag har i dagsläget valt att ställa Vicke i en sjukhage preparerad med asfaltkross som jag har plattat till innan det frös så att minihagen är helt slät.

Att fixa detta knäckte nästan min rygg men nu har jag en helt oknölig om än mikroskopisk hage.

Det jag funderar över är om jag ska vara så ”grym” och låta Vicke stå i den så länge det är fruset (vilket kan bli många veckor) hellre än att riskera något i en större knölig hage?

Jag ser ju att ingen häst rör sig i onödan i de större hagarna men det kanske ändå är att ta i att låta honom stå i sjukhage?

Kreon gjorde det i ca 6 veckor när han var skadad och verkade inte lida och jag vet ju att jag kommer att reta ihjäl mig om VRICKE skadar sig pga en knölig hage….

Med sjukhagen känns det som att jag har gjort vad jag har KUNNAT för att försöka eliminera hagrelaterade skador men hur långt ska man gå egentligen?

Hur hade ni gjort?

Den här eller….

….den här?

Medan lille Sam fortfarande ”bodde hemma” på vår anläggning skojade jag många gånger om att han var så snäll och söt att jag ville lägga honom i bilen och köra hem med honom.

Här har någon mer än skojat…..

Följande kommentar på nätet fick mig att fundera:

”Om nu PS tränsen är så himla bra som alla säger, varför finns det mängder av dem på begagnatmarknaden?”

ÄR det så att de riktigt bra produkterna sällan och aldrig säljs på annons och ska man bli ”misstänksam” om det finns massor av produkt X på diverse salu-sidor?

Jag tror nog att det kan vara så eftersom jag nyligen annonserade att jag ville KÖPA Mias dressyrschabrak. Fick ett enda svar och den personen hade ett allroundschabrak att sälja.

Själv tycker jag att dessa schabrak är outstanding bäst sett till kvalité kontra pris och uppenbarligen är jag långt ifrån ensam om att tycka det eftersom inga säljs begagnade.

Som ni kanske vet är Vickes morfar Quite Easy och det är kanske tur att han inte har honom som pappa  i stället.

Jag har ju alltid varit tämligen ointresserad av härstamningar men hade nog inte ens ringt på en annons på en häst efter Camaro M- Quite Easy, det är liksom lite FÖR mycket hoppstam rent objektivt och när utbudet av hästar är så enormt.

Men nu var det ju inte så jag köpte Vicke så….

Hur som helst har jag sedan dess från flera håll hört att Quite Easy-hästar ”inte är så roliga” och när jag har frågat vad man menat med det har jag bland annat fått svaret att de kan vara ”sega” i både bjudningen och i munnen.

Lite lustigt för det är just de två egenskaperna jag gillar bäst hos Vicke; bjudningen (god) och munnen (superfin) !