”Om omvärlden ska förstå att dressyr faktiskt är en sport och att ryttare är atleter är det kanske dags att hänga undan den gammalmodiga uniformen”?

Ja, detta läste jag på nätet nyss gällande den utstyrsel vi tävlar dressyr i och jag undrar vad ni tycker?

Ska fracken och kavajen bort liksom vi nästan har ”utrotat” hatten?

Och vad ska vi i så fall annars ha på oss?

Är det töntigt att sporta i en kavaj eller snarare elegant?

Jag vet ju flera som verkligen längtat efter att kunna rida så höga klasser att de kan använda frack och de har ibland också lagt tusentals kronor på detta plagg trots att de bara använder det ett fåtal gånger per år.

De hade nog blivit gruvligt besvikna om fracken togs bort gissar jag men ni andra då- vad tycker ni?

Gällande frågan från läsaren med frieserkorsningen som hade olika långa fram och bakben:

Fast vad tror/ vet ni om hur andra raser än halvblod bedöms på tävling och kanske också av tränare?

Upplever ni att det är mycket fördomar eller ett ”open mind”?

Även om jag enstaka gånger har sett ponnys, fjordingar och diverse kraftigare storhäst-korsningar tävla i ”mina” klasser så vågar jag inte svara på om de blivit upp eller nerdömda just pga RASEN utan har de fått tex dåliga procent så har i alla fall jag tyckt att det har berott på att programmet inte utförts speciellt bra.

Men vad tror/ vet ni?

Satt och tittade i Tävlingsdatabasen och konstaterade att tävlingsuppehåll nästan inte existerar i Skåne- i varken hoppning eller dressyr.

Det är ungefär mellan mitten på december till mitten på januari som det är helt tävlingsfritt vad gäller dressyren- sedan kör det igång igen, på i princip alla nivåer.

Jag gissar att det är tävlingsarrangörerna som har rättat sig efter de tävlandes vilja- kan ju inte tro att man vill ordna arrangemang som inte lockar en käft mitt i den ibland värsta vinterkylan?

Själv kan jag inte bestämma mig för om det är bra eller dåligt att ”frestas” till så snart tävlande igen?

Väder och temperaturmässigt är det oftast vansinne att ge sig iväg och frysa mer än häcken av sig men det kan man ha en tendens att glömma när man sitter framför datorn och tycker att  ”det är ju så nära”. Fast man fryser ju inte mindre för det….

Vad tycker ni?

Väntar ni till vårens varma solstrålar innan ni beger er eller vad styr när ni börjat tävla igen?

Ibland blir det omedvetet roligt med en del domarkommentarer…

En vän tävlade sin häst i LC och fick som kommentar att hästen var ”utvecklingsbar”.

Vi skrattade båda gott åt detta då hästen är 20 år gammal och har stampat med hovarna i graven flera gånger pga diverse åkommor….

Eftersom jag ibland funderar på lite udda saker slog det mig nyligen hur ovanligt det har blivit med vad JAG skulle kalla traditionella ridstövlar, dvs sådana som är gjorda av läder, med hårda skaft och utan varken dragkedja eller snörning.

Finns det någon som har sådana idag?

Inte ens jag, den förändringsobenägna rider längre i dylika skodon fast jag fortfarande äger ett par.

Nej, både vardags och tävlingsstövlarna har dragkedja och jag har även haft ett par med snörning även om det inte riktigt är min grej.

Men vad säger ni läsare: har ni ”vanliga” stövlar?

En vän skickade en väldigt ”svår-sedd” film till mig- tagen på avstånd och suddig men den skulle föreställa en 3-åring som var väldigt lite riden.

Utifrån filmen tyckte jag att hästen var nog så stabil men samtidigt kunde jag inte fatta varför den reds på kandar (!!!!)- för det var så det såg ut på filmen i alla fall.

Frågade vännen om detta i ett mail och fick till svar att hästen reds på ett tränsbett och blev ännu mer konfunderad tills det kommer ett nytt mail där vännen förklarar att hennes dator har skickat iväg fel film (???) och den jag tittat på föreställde en häst som har tävlat MSV C flera gånger- därav kandaret, ha ha ha ha….

Jag har noterat att det på träningstävlingar/ pay and ride ibland delas ut poäng/ procent som ryttaren sedan inte kommer i närheten av på ”riktiga” tävlingar.

Jag undrar vad detta beror på: om träningstävlings-domarna är mer generösa för att uppmuntra till fortsatt tävlande eller om man som ryttare rider mer avslappnat (läs: bättre) när det inte är ”på riktigt”?

Om det handlar om en domar-generositet ser jag risken med att en mer oerfaren ryttare blir jättebesviken när den börjar åka på tävlingar och upptäcker att procenten inte alls ligger i nivå med vad man fått när man träningstävlat.

Har ni också stött på denna skillnad?

Häromdagen kom vi i stallet att prata om tokiga förväxlingar mellan olika hästar vi gjort- hästar som varit väldigt lika varandra utseendemässigt eller som har råkat stå i ”fel” box varpå man tagit ut en häst i tron att det varit en annan.

Denna diskussion fick mig att minnas en händelse förra vintern som jag skrev om även på bloggen och som vi var flera som hade mycket roligt åt.

Jag träffade då på en katt i vår foderkammare som jag var säker på var Gullis och i denna tro grabbade jag tag i det oskyldiga djuret, tryckte honom mot famnen och ansiktet, gullade lite med honom och befriade honom därefter från mina ömhetsbetygelser.

Problemet var ”bara” att det som sagt inte VAR Gullis jag fått fatt i utan en grannkatt vars existens jag då inte kände till och därför också kunde göra ett så fatalt misstag.

I efterhand tycks det ju även för mig väldigt märkligt hur jag kunde MISSta (obs ordvitsen) min egen katt för en annan, om man tittar på bilderna nedan ser man ju att det skiljer ganska mycket i både färg och teckning på de båda gossarna.

Men det bevisar bara att allt kan hända om man bara TROR tillräckligt mycket och jag trodde verkligen att det var Gullis som satt i foderkammaren, så som han gjort ”en miljon” gånger innan.

När jag tänker tillbaka på händelsen är jag bara tacksam över att grannkatten i ren chock inte klöste ögonen ur mig eller något annat drastiskt men förmodligen blev han så chockad att han inte fann sig.

Jag kan ju tillägga att jag har sett honom ett fåtal gånger därefter och FÖRSÖKT att lyfta upp honom men det tilltaget finns det inte en chans att han finner sig i.

Antingen tycker han inte om att bli lyft av främlingar oavsett eller så traumatiserade jag honom rejält med mitt ”grabba-tag” förra året så att han inte längre låter sig fångas av den galna katt-kvinnan ha ha ha.

Fel katt

Rätt katt

Läser följande tips på Ebba Deijenbergs blogg:

”För att få helt stilla händer har jag blivit longerad med små vattenglas i händerna. Man märker direkt när händerna börjar skumpa för det blir väääldigt blött på benen då…”

Tja…alla sätt är bra utom de dåliga 🙂 !