Följande kommentar på nätet fick mig att fundera:

”Om nu PS tränsen är så himla bra som alla säger, varför finns det mängder av dem på begagnatmarknaden?”

ÄR det så att de riktigt bra produkterna sällan och aldrig säljs på annons och ska man bli ”misstänksam” om det finns massor av produkt X på diverse salu-sidor?

Jag tror nog att det kan vara så eftersom jag nyligen annonserade att jag ville KÖPA Mias dressyrschabrak. Fick ett enda svar och den personen hade ett allroundschabrak att sälja.

Själv tycker jag att dessa schabrak är outstanding bäst sett till kvalité kontra pris och uppenbarligen är jag långt ifrån ensam om att tycka det eftersom inga säljs begagnade.

Som ni kanske vet är Vickes morfar Quite Easy och det är kanske tur att han inte har honom som pappa  i stället.

Jag har ju alltid varit tämligen ointresserad av härstamningar men hade nog inte ens ringt på en annons på en häst efter Camaro M- Quite Easy, det är liksom lite FÖR mycket hoppstam rent objektivt och när utbudet av hästar är så enormt.

Men nu var det ju inte så jag köpte Vicke så….

Hur som helst har jag sedan dess från flera håll hört att Quite Easy-hästar ”inte är så roliga” och när jag har frågat vad man menat med det har jag bland annat fått svaret att de kan vara ”sega” i både bjudningen och i munnen.

Lite lustigt för det är just de två egenskaperna jag gillar bäst hos Vicke; bjudningen (god) och munnen (superfin) !

Och som en följdfråga till gårdagens inlägg undrar jag idag om ni någon gång SÄLJER något som ni tröttnat på, växt ur eller vad nu skälet kan vara?

Ids ni annonsera eller slänger/ ger ni hellre bort?

Hur säljer ni? Via Blocket, Facebook eller Tradera?

Själv tröttnar jag sällan på saker utan använder dom oftast tills de tar slut så att säga.

Ska jag sälja något måste det ske smidigt, helst genom att köparen och jag träffas hos mig, i stallet eller i närheten av min bostad.

Jag orkar inte heller annonsera ut saker för en spottstyver, har sålt enstaka saker för 50-100 kronor men då har det varit just väldigt smidiga affärer.

Tradera skulle jag aldrig orka befatta mig med med budgivningar och rescensioner, Blocket är lättare men kostar och olika Facebooksidor är tveklöst enklast och går jättesnabbt att lägga in gratisannonser på.

Sålde min hoppsadel via Blocket men annars är det just FB som gäller.

För slitna schabrak och täcken gav jag förr till ridskolan- nu ids jag inte köra dit utan slänger efter att ha låtit ligga i stallet med budskapet ”ta om någon vill ha”.

Men man är väldigt olika vad gäller grejer har jag märkt.

Vet de som ständigt annonserar ut nästan nya hästprylar; ”ha-galna” tjejer som tröttnar på det de köpt snabbt.

Och så finns det dom som samlar och samlar; som bokstavligen har 30 täcken eller mer men som inte vill skiljas från något trots att sakerna ligger och samlar damm sedan länge.

Själv vill jag inte ha för mycket liggande- gärna några extraprylar ”i reserv” men eftersom vårt utrymme är begränsat i sadelkammaren försöker jag att hålla en viss nivå på grejerna.

Visst skulle jag kunna fylla något förråd hemma också men ärligt talat ser jag inte meningen med att bara låta saker ligga i åratal.

Idag vill jag diskutera hur ni ställer er till att köpa begagnade saker.

Vad kan ni tänka er att köpa begagnat och vad skulle ni aldrig köpa?

Är det för er skillnad på VAR sakerna köps; på Myrorna, av en främling eller någon ni känner?

Själv har jag köpt allt möjligt begagnat; från bilar och släp till diverse häst/ryttarutrustning som stövlar och klippmaskin.

Redan som mycker ung inledde jag min konsumtionskarriär genom att ständigt köpa begagnade böcker i en affär som hette ”Esset”- åh vilken glädje det var att sitta på bussen på väg hem med en massa ny lektyr!

När jag flyttade hemifrån köpte jag en supervälvårdad soffgrupp på Myrorna för runt 300:- som jag hade i massor av år- det skulle jag INTE göra idag.

Jag har i jobbet sett för mycket förekomst av löss (spridningen har ökat lavinartat de senaste åren) för att jag skulle våga köpa något med tyg begagnat- har man väl fått vägglöss hemma är det ohyggligt svårt att bli av med dom.

Kläder skulle jag nog bara köpa av folk jag känner- min ena ridjacka är tex köpt av en vän.

Maken har en långt mer restriktiv syn på det här med begagnat- han vill ha NYTT och de gånger vi har köpt något på annons har jag fått övertala honom.

Men hur resonerar ni?

Ställer detta mer som en hypotetisk fråga då jag varken har broddhål i fram eller bakskorna men tror ni att man hade kunnat brodda enbart bakhovarna?

Eller att man KAN göra det kan man ju så klart men tror ni att det hade varit dumt och varför i så fall?

Jag kommer inte att våga sätta broddar i aluminiumskorna fram oavsett och de är ju redan förhöjda i trakterna men bakskorna är ju vanliga järnskor.

Varför frågan ens väcktes hos mig är för att jag upplever att hästar, när de kasar med benen till 90 % gör det med BAK-benen, i alla fall i skritt.

Härom dagen, medan jag skrittade omkring på min fina fåle kom jag att fundera på hur olika mina 3 senaste hästar har varit varandra.

Jättefina, snälla och vackra i mina ögon- högt älskade men som sagt; också väldigt olika.

I det lugna, trygga ridhuset fanns/finns inga direkta skillnader, alla hästarna jobbar/ jobbade på utan protester och jag var i princip alltid nöjd med passen.

Men om något skrämde/ skrämmer hästarna; DÅ blev det skillnad minsann.

Archie kunde inget i hela världen rubba och hade han mot förmodan kommit lös hade han nog inte ens märkt det. Och HADE han märkt det hade han inte brytt sig.

Kreon kunde bli rädd för precis vad som helst om man red utanför ridhuset och då kunde det bli drama utan dess like med långa bilköer bakom honom när han stod som fastfrusen på vägarna kring anläggningen. Om HAN kom lös, vilket han också gjorde en gång, var det inte tal om något annat än vettlös sken, helt bortom all sans. Springa först och fråga sen liksom…

Vicke befinner sig någonstans mitt emellan Arch och Muppe, han kan bli väldigt rädd men går långt lättare att resonera med än Kreon och när han kommer lös (jodå…det har hänt när jag har lett honom) så springer han omkring lite men det är liksom inte det där helt världsfrånvända och totalt okontrollerade.

Även på tävling var/ är hästarna både lika och och olika.

Extremt lätta att ha med sig överallt men fullkomligt olika inne på banan.

Archie, totalt iskall på gott och ont- tittade aldrig på något någonsin men föll å andra sidan i sömn i högre klasser än LB och sedan kunde inte gud fader väcka honom.

Kreon tittade inte heller på något men det berodde på att han var så upptagen med att vara helt hysterisk inombords och försöka krypa ur sitt eget skinn- med mig på ryggen nästan farlig för omgivningen i dessa lägen ibland.

Vicke-Bicke har jag aldrig känt att jag har ”suttit löst på” när vi tävlat även om han är den av alla mina hästar som tveklöst glott mest på allt möjligt runt banan; en människa, reklamskyltar, hinderstöd eller vad tusan som helst.

Får jag välja bland dessa tre väljer jag Vicks alla dagar faktiskt även om så många av passen med Kreon var om möjligt ännu underbarare på alla vis.

Men man ska varken behöva rida så ”aktivt” att man håller på att svimma av trötthet (som jag fick göra med Archie på tävling) eller känna att man riskerar sitt liv som med Kreon så Vicke tycker jag passar mig mycket, mycket bättre.

Denna syn mötte mig igår eftermiddag när jag kom till stallet och faktiskt hade alla 7 hästarna fått egna dekorationer, alla gjorda av en av hästägarna.

Jag blev lite rörd men inte helt förvånad, denna tjej är en väldigt omtänksam person som alltid tar sig tid att fråga hur det är, hur det har gått på träningen, tävlingen eller vad man nu har hittat på.

Kanske något för oss alla att tänka på när vi flänger omkring, ibland kanske lite väl inne i vår egen bubbla?

Det kostar så lite att visa en smula engagemang för någon annan, det kan räcka med lite småprat, en hälsning eller vad det nu kan handla om.

Och med dessa visdomsord  🙂 vill jag, Soya, Vicks och Gullis önska er en god jul- hoppas att den blir som ni önskar!

På tal om mitt inlägg i fredags som i sin tur byggde på något jag läst på en ung ryttares blogg gällande, enligt mig, orealistiskt dyra julklappstips har jag nu suttit och läst de kommentarer som inkommit till tjejens inlägg.

Och jag försöker verkligen att tänka på att det ÄR, och ska vara, skillnad på hur man tänker och resonerar när man är 20 och 50 år gammal- förhoppningsvis utvecklas man ju hela tiden, får ny kunskap, omvärderar saker man trott på osv.

Så när jag läser hur en, förhoppningsvis fortfarande omogen, läsare skriver att ”allt handlar om hur man prioriterar” försöker jag att inte elda upp mig eller ens skriva ett dräpande svar till en så naiv person.

För nej, allt handlar VERKLIGEN inte om hur man prioriterar.

Det finns så mycket som kan hända en i livet som man varken kan förutspå eller planera för och hur man kommer att framleva sina dagar beror på så mycket mer än prioriteringar.

Just samma dag som jag skrev mitt inlägg och läste den naiva kommentaren sålde jag en begagnad sak via nätet.

En kvinna hade svarat på min annons flera dagar tidigare och ville ha saken; dock undrade hon om jag kunde vänta med att få pengarna, 300 kronor, till den 19:e då hennes ersättning från försäkringskassan skulle betalas ut.

Hon ville gärna ha det jag sålde som en julklapp till sitt barn men kunde alltså inte avvara pengarna samma dag.

Jag skrev att jag kunde vänta och hann inte mer än vakna den 19:e förrän jag fick meddelande från kvinnan att pengarna nu var överförda och att hon hoppades att jag skulle hinna skicka varan så att barnet hann få den på julafton.

Varför skriver jag om detta tro?

Jo, för att exemplifiera att alla inte kan köpa ens tämligen billiga presenter ”hur som helst” och att kvinnan i mitt exempel på grund av sjukdom har en annan inkomst än då hon arbetade.

Inget man väljer i min värld och inget som har med några prioriteringar att göra.

Så jag hoppas innerligt att alla de som genom andras (oftast föräldrarnas) välvilja kan leva gott och handla flott verkligen uppskattar det, liksom de som genom eget arbete/ inkomster gör detsamma. Livet kan ändra sig fortare än man anar.

Sitter och läser ett inlägg på en jätteduktig ung ryttares blogg och känner att jag är såå glad att jag inte är en lättpåverkad ”fjortis” som är beroende av mina föräldrars inkomst för att få de saker jag vill ha för då hade jag blivit gruvligt besviken- mina föräldrar hade varken haft råd eller varit ”galna” nog att ge mig presenter som detta knoppkit.

Och själv nöjer jag mig, min goda inkomst till trots, med att fläta med gummiband från Gekås (tror påsen kostade 9, 90) och en liten metallkam som där kostar en femma. Och vet ni vad….det blir minst lika bra flätor trots det!

Nu raljerar jag kanske för mycket för vissas smak men ärligt talat; är det bara jag som tycker att det har gått lite för mycket köphysteri kring allt som har med våra hästar att göra?

Jag kan ju inte låta bli att undra om tipset på Ninas blogg är en typisk ”Stockholmsgrej”- dvs att man, om man har häst i denna dyra del av Sverige, inte reagerar lika mycket på priset som i andra delar av landet?

Eller är det en ”högre-nivå-grej”, dvs att man, om man kommer upp i en lite högre nivå i sitt tävlande tycker att det är helt Ok att lägga en tusing eller mer på att se proffsig ut när man flätar?

Eller börjar det, gud förbjude, bli NORM att ”man” köper så dyra saker utan att ens reflektera över att det finns långt billigare saker med minst lika bra funktion?