Sedan några veckor tillbaka har Archie och jag tränat för en ny tränare som jag i alla fall ”for now” kommer att kalla NN här på bloggen.

Inte för att detta är personens initialer men jag har funderat lite och kommit fram till att det egentligen I SAK (väl?) är tämligen ointressant för mina läsare VEM EXAKT denna person är.

Jag BRUKAR ju faktiskt sällan namnge folk på bloggen varför ni i alla fall genom den varken vet vad Archies stallägare, hovslagare, massör eller veterinär heter (bara för att ta några exempel) och eftersom det aldrig är någon som frågat efter deras namn så antar jag att även tränarens namn är ovidkommande.

Jag kan i alla fall avslöja så mycket som att personen inte är vilken ”tomte” som helst utan en svårklassryttare och tillika B-tränare.

Anledningarna till detta nya arrangemang är flera.

Till att börja med är det så att denna ryttare numera rider sina hästar i vårt ridhus dagligen i väntan på att ridhuset på den egna anläggningen färdigställs. Detta innebär en stor tillgänglighet för min del och att jag kan träna ”hemma” (tidiga morgnar dessutom- I LOVE IT!!!!!) utan att behöva lägga tid och pengar på att köra iväg till träningar.

Som någon så klokt påpekade så utgör ju faktiskt varje transport någon form av risk- framför allt om man ska köra på vinterväglag och/ eller i mörker.

Nu kan jag ju inte påstå att just ”risk-momentet” haft någon avgörande del i mitt beslut att vänta med att köra till Ebba på Viderup men jag känner faktiskt klart motstånd mot att greja med släpet i mörker, köra till träningen i mörker och köra därifrån i mörker- allt medan jag håller på att frysa ihjäl pga vädret- typ.

Visst hade jag gjort det om jag varit TVUNGEN men om jag kan få likvärdig träning hemma i ridhuset och slippa lägga en timme extra på transport, minst en hundring på bensin per träning osv så väljer jag faktiskt att INTE köra iväg – inte just nu i alla fall.

Jag tycker det ska bli mycket spännande att se hur NN kan utveckla Archie och lovar att rapportera om hur träningen fortskrider.

Hemläxan hittills har bland annat varit att träna mycket skritt-slutor och DET är i alla fall något som blivit mycket bättre på bara denna korta tid.

Hade en intressant mailväxling nyligen med en bloggläsare som letar häst.

Läsaren påstod tvärsäkert att det nu verkligen är ”köparens marknad” och jag har ingen anledning att betvivla hennes konstaterande.

Så ni som letar häst är bara att gratulera- man behöver inte gå längre än till Blocket/ Bukefalos/ Ridsport för att se vilket enormt utbud av hästar det finns.

Ska man däremot sälja sin häst är ju läget långt mer prekärt- hur kul är det att stå med en osåld häst månad ut och månad in och/ eller tvingas sänka priset mer och mer och långt bortom den lägsta-gräns man från början tänkt sig?

Jag vet faktiskt flera som sitter i denna sits ”as we speak”.

Sedan finns det så klart de som inte får sina hästar sålda på grund av en fullständigt orealistisk prisbild (läs: DRÖM).

Att tro att man kan få 100.000 för en 8-10 år gammal häst som inte har presterat ett skapandes grand på tävlingsbanan tex skulle i alla fall jag bedöma som fullständigt utsiktslöst men vem är jag att döma?

Går det så går det- men JAG hade aldrig gett mig i kast med ett sådant projekt.

Kan ju som en jämförelse berätta att jag för ca 1 år sedan pratade med en person som är van vid att sälja lite dyrare dressyrhästar.

På fråga vad jag skulle kunna begära för Archie blev det tämligen nedslående svaret (det ska erkännas): ca 80.000.

Vi talar här om en otroligt vacker häst i sina bästa år (då 7 år) med 40-talet placeringar och flera segrar i LA på lokala tävlingar- en lätthanterlig häst som man både kan hoppa och rida ut på utan problem osv osv. Ja, ni vet ju själva och det visste även den person som gav mig denna prisuppgift.

Sedan har ju Archie också sina nackdelar (då var det tex bara lite drygt ett år sedan han hade haft sitt fånganfall- ett klart minus vid försäljning) men ungefär så här ser priserna ut i Sverige idag- i alla fall enligt denna säljare och nog i mina ögon också.

Visst kan man ha tur och hitta en köpare som faller som en fura och vill betala lite mer för ens häst (säg 100.000 i just Archies fall) men det ska man nog inte sitta hemma och hoppas på.

Själv har jag lekt med tanken på sälja Archie när han såsade ihop som värst i höstas och ska villigt erkänna att just SVÅRIGHETEN att sälja en häst idag bidrog till att jag inte tog steget.

Man vill ju inte heller ”skänka bort” en häst som man lagt ner mycket arbete på även om just jag nog hade kunnat tänka mig att göra det om jag varit tillräckligt desperat.

Men om man inte har några andra pengar att handla för och vill ha en ny, bra häst så kommer saken i ett annat läge tänker jag.

Så ni som går i hästköps-tankar; kolla verkligen av marknaden, köp inte första bästa häst av rädsla att den annars blir såld och framför allt- var inte rädda för att pruta på de lite dyrare hästarna.

Synd om säljarna ja men den hänsynen hade jag inte tagit som köpare faktiskt!

På Facebook kan man läsa mycket smörja om man vill men ibland dyker det upp små guldkorn som exempelvis denna tänkvärdhet:

”Ta alltid ut lyckan i förskott, det värsta som kan hända är att du varit lycklig i onödan”.

Häromdagen, medan jag höll på att leta efter något i ett av mina skåp i stallet slog det mig att jag verkligen i det mesta här i livet, så även när det kommer till det materiella, gärna vill ha både ”hängslen och livrem”.

Min mentala genomgång medan jag rotade runt i skåpet bekräftade detta; det finns i princip inte en hästpyl som jag inte har MINST en dubbel uppsättning av- Ni vet: ”bra att ha i reserv”!

De flesta hästägare har väl många täcken, vojlockar och bett kanske men jag nöjer mig inte med detta:

Jag har 3 par läderridstövlar tex, 3 hjälmar (en tävlingshjälm, en fin vardagshjälm och en gammal hjälm som jag använder vid regn tex), flera nosgrimmor, 4-5 dressyrspön, flera par ridhandskar och sporrar, 4 sadelskydd osv osv i all oändlighet.

En del saker använder jag inte ens längre eller ytterst, ytterst sällan men ändå har jag fler uppsättningar fleecelindor än jag kan räkna, flera par boots, hönät osv.

Mängden borstar och hovkratsar kan jag inte heller räkna liksom vaddstycken till både ridning och stallbandagering.

Sedan är det inte bara Archie som dignar av utrustning, det är precis samma sak med Soya.

Hon har flera koppel (makens flexikoppel oräknade) trots att jag i princip aldrig har henne kopplad, 5 täcken, 3 Bia-bäddar, en drös med leksaker trots att hon aldrig leker med dom osv osv.

Skulden till denna enorma ansamling av dammsamlare kan fördelas på flera olika anledningar:

Jag är väldigt rädd om mina saker och tappar nästan aldrig bort något, förstör eller sliter ut det.

Jag är ofta i Ullared där vissa saker är så sjukt billiga att det är lätt att köpa ”kan inte motstå för att det är snyggt/ fint”

Jag har genom åren faktiskt fått en hel del hästgrejer i pris på olika tävlingar.

Jag har väldigt svårt för att slänga saker som inte används och som det inte är något fel på (har skänkt en del till ridskolan där jag stod innan dock).

Jag tänker den idiotiska tanken ”kan vara bra att ha” trots att en del saker hänger orörda i ÅRATAL och skulle jag någon gång behöva just den saken så kostar den en spottstyver att köpa NY.

Sedan HAR jag bättrat mig med åren; det finns liksom en gräns för hur många täcken man kan ha bara för att de är enormt billiga tex och de tar ju en jäkla plats om inte annat.

Likaså slänger jag sådant som börjar se sjavigt ut- är tex allergisk mot noppriga tröjor, tom som stallkläder.

Att ha så mycket extrasaker är dock inte bara en nackdel- själv tycker jag tex att det är ganska smart att ha en extra upsättning ”allt” i transportens kläd och sadelkammare så att man aldrig står på en tävlingsplats och inser att man glömt spö, sporrar, plastrong, handskar eller vad det nu är hemma :).

Sedan något år tillbaka har hästbloggaren Havrepappa en tävling där han egenhälligt utser vad han anser är årets fulaste hederspriser erhållna vid hästtävlingar.

Just de inläggen är väldigt roliga och smått fantastiska- i alla fall jag upphör inte att förundras över hur vissa arrangörer har mage att vara så….ja, rent ut sagt fräcka eller kanske (kan man ju hoppas) bara obetänksamma.

Ett av de värsta priserna i år hos Havrepappa tyckte jag personligen var en vit plastburk som någon hade skrivit ”okänt innehåll” på med tuschpenna.

Enligt arrangören så innehöll burken ett medel som motverkar bitning på täcken. Detta framgick som sagt inte av burken då den saknade etiketter om innehållsförteckning.

Att burken dessutom redan var öppnad samt att bäst före datumet hade passerats ca 1 år före själva tävlingen får mig att verkligen ifrågasätta FÖRSTÅNDET på den som tyckte att detta var ett lämpligt pris.

För att hjälpa årets tävlingsarrangörer ”på traven” (vitsigt va, framför allt om det gäller dressyrtävlingar) skulle jag först vilja ge ett allmänt tips och därefter några lite mer konkreta.

Det allmänna tipset är att i alla fall jag föredrar ett PRISBORD där de placerade får välja pris utifrån sin placering, dvs förstapristagaren väljer först, tvåan därefter osv.

För det är inte alltid att den som vinner tycker att förstapriset är det bästa/ finaste/ det man helst vill ha och då är det väl bättre och mer rättvist om man får VÄLJA utifrån sin prestation?

Det kan ju se lite trist ut när ryttare redan på prisutdelningen står och sneglar avundsjukt på de andras priser och viskande frågar om man är intresserad av att byta.

De konkreta tipsen gäller priser vi ryttare absolut INTE vill ha- där tror jag nog att jag kan tala för i alla fall majoriteten av alla tävlingsryttare eftersom detta är så självklart för oss men tydligen inte för vissa arrangörer.

Vi vill alltså INTE ha:

KLÄDER:
Hade alla ryttare haft exakt samma mått på tröjor, jackor och byxor hade det varit sin sak men guess what? Vi kommer i alla storlekar och viktklasser!

Jag vann själv en gång en joggingdress i typ storlek XXL så som 167 cm lång kunde jag ha svept in mig i byxorna ungefär 3 gånger om och ändå snubblat över dom om jag inte hade vikt upp dom en halv meter.

FODER/ FODERTILLSKOTT:
Om man exempelvis fodrat sin häst med havre i alla år har man föga nytta av en säck Fibergi eller Krafft och således har man antingen att välja på att försöka sälja säcken till någon annan som använder just detta foder eller att låta säcken förbli orörd = i praktiken inget pris med andra ord.

PRISER SOM KRÄVER NÅGON FORM AV KÖP:
En av Havrepappans läsare berättade om ett barn som vann ett presentkort på 2500:– OM hon köpte en sadel för 25.000. Ehhh? Med andra ord skulle det kosta henne 22.500:– att utnyttja vinsten skulle man kunna säga.

Jag skulle kunna räkna upp massor med saker som JAG SJÄLV inte vill ha men smaken är som baken och den prydnadssak som jag tycker är avskyvärd kanske någon annan finner fullständigt bedårande osv.

Sedan tycker jag att det är skillnad på regionala tävlingar där man FÖRUTOM utlovat penningpris även KANSKE får någon ”extra-gåva” i form av vad de nu än må vara och på lokala tävlingar där DET ENDA man får är något mer eller mindre önskvärt hederspris.

I det sistnämnda fallet är det långt mindre ok med saker som för många/ majoriteten (?) är mer eller mindre oanvändbara så som för stora/ för små kläder, foder som man aldrig kommer att använda och rabatt på produkter man inte har en tanke på att köpa.

Började fundera lite över vilka mina läsare egentligen är, eller rättare sagt hur GAMLA ni är.

Själv fyller jag 45 i år (huuuu!!!!) men inbillar mig allt som oftast att jag är typ 25 så det vore intressant att veta vilka som roas av att läsa mina alster.

Efter lite funderande kom jag fram till att de flesta som jag vet läser bloggen är ungefär 30 + så det är nog så att ens läsare oftast är i ens egen ålder.

Eftersom många bloggar och så även delvis min beskriver ens vardag så är det väl naturligt att en 13 åring inte finner nöje i att läsa om samma saker som någon som är medelålders?

Läste på en annan bloggares sida att hon hade frågat sina läsare hur gamla DE var och där stämmer dock ovanstående teori inte alls då denna bloggare är över 30 men den absoluta majoriteten av hennes läsare (och det var måååånga som hade svarat) är under 20 och en del så unga som 13-14.

Fast i just det fallet tror jag att förklaringen är att bloggerskan fokuserar väldigt mycket på ryttar och hästmode i sin blogg med dagliga bilder på olika produkter som man kan köpa och matcha till sin häst och sig själv och riktigt så prylfixerade känns det inte som att vi lite äldre ryttare är.

Själv läser jag nog också mest bloggar från just säg de i 30-års åldern eller däröver, ungdomars bloggar läser jag bara om det är någon som jag känner IRL.

Härom dagen läste jag ett inlägg skrivet av en bloggkollega (http://www.aramise.bloggagratis.se/) där hon undrade:

”Men människor över i alla fall 20 år – hur orkar de hålla på och mala om varför vissa rider med sådana lindor när det finns sådana skydd. Eller hur kan man rida eller inte rida med ländtäcke eller hur kan man låta sin häst ha inget, ett, två eller tre täcken på sig i hagen eller hur kan man köpa ett så dyrt träns till sin häst eller hur kan man ge sin häst si och så mycket eller lite foder.”

Eftersom jag är en av dom som på min blogg ”orkar bry mig” om en hel del vad gäller andras häst-handhavande tänkte jag orda lite om hur jag själv resonerar.

Just varför någon har viss utrustning på sin häst; om det handlar om färger, modeller, pris eller märken brukar intressera mig föga: smaken är som baken och om någon vill rida med en ärtgrön vojlock och tycker att detta är jättefint (medan jag hade slängt samma vojlock i soporna) är detta helt egalt för min del.

Jag brukar inte heller kommentera min egen utrustning så som framför allt många ungdomsbloggare verkar ha dille på; en del skribenter beskriver ner till minsta ridstrumpa, mascara och linda vad både bloggaren och dess häst har på sig varje dag, var detta är inköpt och så bifogar man ”tusen” bilder på detta.

Helt ok om man har detta som intresse vilket jag alltså inte har och då jag inte anser att det tillför mitt hästägande något (att veta om någon annan ridit med gula eller blå lindor under dagen).

Däremot tycker jag att det är intressant att både kommentera och ifrågasätta andra delar av hästeriet; utfodringsrutiner, handhavandefrågor, inställning till hästens utrustning, ridfrågor osv.

Jag använder delvis min blogg till en form av diskussionsforum där det förvisso oftast är JAG som ställer frågorna men där det finns, tycker jag i alla fall, möjlighet att lära sig en hel del om hur andra gör och resonerar.

Och i detta sammanhanget är det, tycker jag intressant ”varför vissa rider med sådana lindor när det finns sådana skydd. Eller hur kan man rida eller inte rida med ländtäcke eller hur kan man låta sin häst ha inget, ett, två eller tre täcken på sig i hagen eller hur kan man köpa ett så dyrt träns till sin häst eller hur kan man ge sin häst si och så mycket eller lite foder.”

Om man inte bryr sig alls om hur andra gör och tycker och tänker finns risken att man stagnerar och aldrig lär sig något nytt och eventuellt bättre.

Bara för att man själv eller alla andra i ens stall alltid har gjort på ett visst sätt så behöver inte det betyda att det inte finns alternativ, kanske till och med bättre sådana?

Jag tycker att jag har lärt mig jättemycket genom min egen blogg då saker jag ifrågasatt ofta besvarats väldigt klokt och belysande av andra.

Fördelen med en blogg är ju att den kan läsas av ”hela världen” och att man då kan få svar från vitt skilda håll och inte bara i det egna stallet tex där det lätt blir att man ”gör som alla andra gör”.

Jag tycker också att en bloggläsare gav en klok kommentar härom dagen då hon menade att hon som ny hästägare ibland kan undra över saker som folk i den närmaste hästkretsen gör och att det då kan vara bra att få input från annat håll.

Om man bara gör som man själv vill och inbillar sig är bäst utan att någonsin ifrågasätta något tycker jag inte bara synd om den personen utan just om eventuella ”nybörjare” som kanske ser upp till denna person och vill göra som den i tron att detta är det bästa vilket det så klart inte alltid är eller behöver vara.

http://www.alltomstockholm.se/start/article1976170.aos

Ha ha….det är som jag brukar säga: ”det finns folk till allt”.

Tydligen var det många som ville gå denna kurs trots att den uppenbarligen var en ploj :)!