Som synes har jag fått en liten ”nytändning” vad gäller tömkörning som jag inte ägnat mig åt på en evighet.

Dels har jag velat njuta av att kunna rida ut på en häst som jobbat så fint i skogen efter att ha ”apat sig” när jag köpte honom men dels har jag faktiskt också haft något inneboende…tja…obehag….förknippat med att inte sitta i sadeln.

Anledningen stavas ”hält-kontroll” för det är det de pass på lina har handlat om till 95% sedan jag köpte Frenchie.

Även om han inte har varit halt en massa gånger så har jag använt mig av longering för att kontrollera hur hans tillfrisknande fortskridit och det har liksom påverkat mig negativt av någon anledning. Konstigt…jag vet.

Idag valde jag hur som helst att tömköra inomhus för att kunna galoppera vilket jag inte vågat på utebanan som har en del under snön dolda isfläckar.

Och dagens pass gav mig en insikt som Nina redan sedan tidigare presenterat som en sanning:

Jag vet inte om jag har nämnt det men Frenchie är otroligt reaktiv för spöt och petar man till honom det minsta lilla som HAN avser ”för hårt” sparkar han bakut.

Det ska då sägas att detta ”för hårt” är milsvitt från ”ett piskrapp” utan snarare en ”touchering” i syfte att förstärka skänkelhjälperna vid samling.

Om vi ska ta Vicke som ett jämförande exempel svarade han på spöhjälp exakt så som man vill och som är spöets syfte, just denna förstärkning och inte en bestraffning medan Frenchie allt för många gånger blir SUR.

Man skulle kanske luras att tro att detta bakutsparkande är sprunget ur att han är ”känslig” eller rent av RÄDD men idag fick jag bekräftat att det varken handlar om det ena eller det andra utan att han absolut högst troligt har lärt sig att ryttaren (jag och mina föregångare) blir rädda/ tycker att det är obehagligt när han kickar.

Jag vill hävda att han är fräck rent ut sagt, lika fräck som han var när han inte ville gå på vägen utanför utebanan tex (när han var så dum att rida ut).

Nu kommer kanske någon att säga att hästar inte har denna förmåga till ”fräckhet” och ärligt talat spelar det för mig mindre roll vad man kallar det; det viktiga idag var att jag såg att när jag inte satt på hästen utan stod på marken kunde han acceptera spöt på ett fullkomligt normalt OCH korrekt vis. Och jag njöt som vanligt av att se honom och han fick en massa beröm ❤️.

När jag släppte ut honom i hagen kunde jag konstatera samma sak som jag såg i Bibbis hage redan en stund tidigare vid hennes utsläpp; båda hagarna var fullständigt ”dammsugade” på stråfoder.

Mina hästar lämnar alltid kvar lite rester och även om jag brukar försöka kratta upp det mesta så finns det alltid lite kvar. Idag inte en smula!

Jag tolkar det som att dovisarna är jättehungriga för de verkar aldrig äta av stråfodret annars och absolut inte på detta ”skövlande” vis. Det har jag reagerat på tidigare (att de aldrig äter av hösilaget) men nu är det väl snön och kylan som påverkar?

Idag aspirerar jag på titeln ”Sveriges största idiot” och har varit och tränat med Frenchie.

Till mitt mycket lilla försvar snöade det inte när jag körde och prognosen i mina trakter sa ”mycket lite snö som dessutom skulle upphöra snabbt” . Så blev det INTE utan det vräkte ner snö och blåste som f..n…

Med facit i hand, trots att vi både kom fram och hem utan missöden var det otroligt dumt.
Hade jag varit ensam på vägarna och fått köra i mina 20-40 km i timmen hade det inte varit några som helst problem men när folk vill köra om och t.o.m. blinkar med helljuset så känns det som att det hade varit bättre att stanna hemma.

Jag vägrar att gasa på bara för att det bildas otåliga köer bakom mig och tror att farten är det som är det absolut farligaste i detta väder. Såg en gigantisk jeep som låg i diket och kan inte tro annat än att föraren körde för fort.

Bibbi var ute medan jag tränade och jag hann tycka lite (läs: MYCKET) synd om henne men med megatjockt täcke och oklippt som hon är så såg hon oberörd ut när jag kom hem.

Lagom till att jag lastade ut Frenchie bedarrade både snö och blåst så han fick göra Bibbi sällskap som ni kan se på bilden.

Men av dagens galenskap lärde jag mig det jag skrev till Nina när jag parkerade hemma: ”aldrig mer”.

Även om jag är ambitiös och bla bla bla så måste jag lära mig att tänka att vissa träningar helt enkelt får vänta. För det är trots allt bättre att vänta och träna SENARE än att hamna i diket och kanske inte kunna träna ALLS.

Och innan ni börjar tävla om vem som hade mycket kallare än så (hörde detta på en radiokanal i morse och när jag slutade lyssna påstod en man kring Perstorp att det var minus 24 grader i hans håla) vill jag bara tillägga: I MITT STALL!

Ute var det runt 12-14 minus beroende på termometer och även om prognosen lovade ”varmare” (dvs mindre kallt) väder rätt snabbt gick jag och hämtade ett av Bibbis ”sponsortäcken” (gåvor från en fd stallkamrat) som är betydligt tjockare än det hon hade på sig.

Titta så söt hon är:

När Bibbi kom hade hon med sig ett enda täcke som dessutom visade sig vara trasigt så det åkte i soporna direkt och vad är oddsen att jag i samma veva fick hur många täcken som helst som Frenchie hade ”simmat” i, dvs aldrig i livet kunnat använda? Det fanns nog en mening med detta även om jag så klart hade fått köpa täcken till Bibbi annars.

Den här mannen hade frost i skäggen minsann men varken han eller jag frös under ridhuspasset som jag höll lite kortare om bottnen var lite frusen och därför hård. Jag försökte inte ens starta åkgräsklipparen för att harva då jag, vis av tidigare erfarenheter var ganska säker på att den hade sagt upp sig i kylan.

Några timmar senare var det som utlovat ”bara” minus 6 grader och med en härligt gassande sol mot snön som gjorde allting gnistrande och väldigt vackert och det var helt vindstilla och riktigt skönt ute. T.o.m. Molly samtyckte till några minuters promenad utan att skena tillbaka till ytterdörren!

Min morgon började med att en av kollegorna som skulle avlösa mig fastnade i hissen vilket jag inte kan minnas har hänt på jobbet någonsin på de mer än 8 år jag arbetat där.

Som tur var kom en annan kollega via trapporna några minuter senare för man är inte såååå sugen på att stanna kvar på jobbet en sekund extra efter 10,5 timmars arbete och med hästar som står hemma och vill ha mat och bli utsläppta.

Körningen hem var nästa pärs; det varnades för rejäl halka i hela Skåne och det snöade från sidan så jag drog verkligen en lättnadens suck när jag parkerade på Ryhus.

Min ursprungliga plan för Frenchie var att tömköra honom i ridhuset och bara jobba med trav, passage och försöka få till något steg piaff om möjligt (han har lika svårt för detta som han har lätt för passage eller rättare sagt; det är i dagsläget typ omöjligt).

På utebanan var snön igår ersatt med tunna is-skorpor, därav tanken om ridhuset men med all snö i morse såg det ut så här:

Det blev med andra ord det här:

Eftersom Frenchie är en klok och väldigt lätt-tömkörd häst gick det utmärkt att vara på utebanan trots liiiiite hala partier (han är broddad) men det blev i ärlighetens namn inget som jag ens skulle kunna kalla ”piaff-embryon” (föga förvånande) men bra trav och passage.

Jag ska vara ärlig och erkänna att jag inte vågar rida ut just nu- därav mina försök att vara på utebanan så mycket som möjligt som komplement till ridhuset.

Skogsavverkarna som jag har berättat om tidigare har kommit väldigt nära vägarna jag brukar/ behöver rida på och deras arbetsschema har absolut ingen lag i världen och styrs som jag kunnat uppfatta varken av veckodag, klockslag eller väder.

De kan med andra ord fälla träd mitt i natten (!), på en söndag och/ eller när det snöar för fullt eller regnar lika mycket så det känns i princip omöjligt att planera en uteritt.

Och även om Frenchie inte är den apa att rida ut han var när han kom så kan jag garantera att inga säkerhetshandtag i världen hade hållit mig kvar i sadeln om ett stort träd brakade rakt ner i marken i närheten av där vi rider. Så jag måste planera uteritterna bättre/ säkrare än vad det går just nu med även snöande och isgator i ekvationen.

Och make no mistake; även om det tveklöst stör mig är jag trots allt YTTERST tacksam att jag ens KAN rida just nu och inte behöver hatta med hästmotionen som många andra.

Kolla så många av hästarnas kompisar som mötte mig i Frenchies hage i morse. Minst 30 stycken men det är ju inget ovanligt förvisso.

Kanske var de sugna på det gräs som stack upp ur snön; Frenchie gick i alla fall raka vägen för att beta efter att ha ätit sin kraftfodergröt och lämnade temporärt det utlagda hösilaget åt sitt öde.

Jag var väldigt nöjd efter dagens ridhuspass och om någon är nyfiken så ser min setup där oftast ut ungefär så här:

Jag börjar med att skritta i 15-20 minuter vari jag inkluderar en hel del framdelsvändningar och några bakdels-diton.

Efter det följer trav under lättridning och därefter sätter jag mig ner och börjar med skritt/trav-övergångar samt ”nästan skritt” dvs markerade halvhalter i traven.

När jag är nöjd med övergångarna som ska ske i exakt samma form och för snabba, lätta hjälper är det dags för galoppen.

Jag rider i både rättvänd och förvänd galopp och varierar mellan arbetsgalopp och samlad galopp. Jag gör fattningar ur skritt och byten på diagonalen och långsidorna.

Efter galoppen blir det arbetstrav, samlad trav och övergångar mellan den samlade traven och passage. Kanske några öppnor och eventuellt någon diagonalsluta.

Som avslutning blir det ytterligare några varv i galopp fast denna gången i en lägre form och sedan lite trav under lättridning, också i lång och låg form. Skritt avslutar passet och när jag hoppar av har jag suttit i sadeln i 50-60 minuter inklusive skrittpauser. That’s it på ett ungefär 🙂 .

Vilodag för Frenchie och lite extra tid för stalljobb för mig.

Jag antar att många med eget stall liksom jag passar på att förbereda så mycket som möjligt när ni är lediga och/ eller hästen har en vilodag?

”Förbereda” innebär hos mig främst att packa så många höpåsar jag har (ca 20) eller ids- det är ett av de tråkigare stalljobben tycker jag. Men jag har ju mina +300-kilos balar i lösdriften och de går tyvärr inte in genom mina smala stalldörrar så därför måste jag bära hösilaget däremellan.

Varje gång Henrik och jag ska försöka rubba balarna för att öppna någon av dom suckar han ”köp MINDRE balar” och hade kostnaden varit densamma oavsett storlek hade jag så klart tveklöst gjort detta.

Men nu skiljer det rätt rejält i pris på plastade små och storbalar i mina trakter (typ dubbelt så dyrt med de små) och det är en kostnad (minst 15.000 per år) jag inte är villig att ta om jag inte måste.

Dessutom kände jag i somras att jag mer eller mindre fick ta det jag hittade i stråfoderväg och med ett delvis facit i hand (säger jag nu när jag har öppnat 6 balar av 19) verkar jag ha dragit en riktig vinstlott exklusive balstorleken.

…..var dagens mantra som ni kanske förstår och jag tror jag lyckades 🙂 .

Nina påpekade också igår hur skönt det är att dagarna är märkbart längre och faktiskt har jag inte tänkt på det men igår tittade jag liksom till och jämförde med klockan och nog är det så. Bilden ovan är tagen 16.20 och det är ljusare än vad det verkar av fotot.

Hur vackert det än är med frost på träden hoppas jag att snön försvinner så fort det bara är möjligt och helst redan igår.

Bibbi lärde sig snabbt var det är smartast (läs: lättast) att gå ut i hagen; där snön ligger nästan orörd är det knädjupt. Notera lilla Molly som också tog den enklaste vägen 🙂 .

Minns ni ljusstöpningskursen jag gick för ett tag sedan?

Inte förrän igår tände jag ett av ljusen jag tillverkade egenhändigt och jag ger det betyg 5 av 5.

Min vän som också deltog har redan eldat upp sina ljus så jag tolkar detta som att vi ska stöpa fler nästa gång vi anmäler oss 🙂 .

Idag har jag och Frenchie varit och tränat för Nina och det var en sådan där dag då väldigt mycket var i alla fall en liiiiten aning bättre än det brukar. Jättekul!

Förra veckans visdomsord från Nina var att jag inte skulle luta mig framåt i galoppen utan tänka ”magen framför mig”, dagens skäll var att jag tydligen (dvs omedvetet) har lite för yviga händer i galoppen.

Och nä..hästen blir varken hjälpt av att man lutar sig framåt eller flaxar med händerna så det är bara för mig att, så klart, skärpa mig!

Bilden då? Ja, jag tycker det är så roligt att Frenchie 2 träningar i rad har grabbat tag i denna hovkrats (som alltid ligger framme för alla att använda) i tron att det är en morot 🙂 !

Jag har fått dra ut den ur hans mun och han är vanligtvis inte en häst som tuggar på allt.

Och han och Bibbi har fått en ny 18-kilos säck med riktiga morötter just idag så det går verkligen ingen nöd på varken honom eller flickvännen ❤️.

Jag blev så nöjd med tömkörningsarbetet på utebanan härom dagen att jag valde att förlägga delar av dagens light-motion där igen.

Jag lät Frenchie jogga runt i knappt 20 minuter men provade också att samla traven mot passage vilket gick förvånansvärt bra med tanke på hur ofta jag tömkör (läs: aldrig).

Tyvärr blev det enorma styltor på min lilla häst ganska snabbt så jag gick en liten promenad på vägen utanför vårt hus som avslutning.

På vägen finns ingen snö men däremot en massa is och jag var mer än nöjd åt beslutet att brodda oss båda.

De avtagbara broddarna jag visade bild på igår är banne mig GULD- de hjälper superbra och jag går obehindrat med dom på det hala. Däremot gnisslar de rätt mycket på mitt redan slitna stallgolv så där är de inte lämpliga tycker jag- jag vill helst inte förstöra golvet ännu mer.

Att min hammare skulle visa sig vara ”vinterns verktyg” hade jag inte riktigt planerat eller räknat med men den har fått jobba med styltorna en hel del.

Jag hade med den på skrittrundan ”just in case” och funderade på vad en person som inte kan något om hästar hade tänkt om de hade mött mig 🙂 ?

Att jag hade hammaren för att slå till hästen om den blev dum eller freda mig mot oönskade människor *ASG*?