Jag tycker att det är väldigt ofta som det blåser rätt mycket runt vår anläggning och det har helt klart både sina för och nackdelar.

När det är kallt ute är det långt ifrån behagligt men på sommaren svalkar det skönt och dessutom verkar det göra så att diverse flygfän inte får fäste så att säga :).

Idag blev det ett pass på grusbanan som tyvärr är mycket torr just nu- den saknar några tusen liter vatten efter lång torka.

Kreon gick i alla fall lugnt trots de rejäla vindarna och det är ju bra att öva på det också .

Fokus låg på ”framme för skänkeln, sug i bettet och lätt i fronten” och det uppnådde vi bra tycker jag, vi rider ju fortfarande bara runt, runt.

Kanske kommer min kaxighet att straffas i sinom tid men idag gick det bra i alla fall:).

Jag red ut utan graman för första gången i världshistorien och att jag ens vågade mig på detta beror ju på allt uteridningsarbete jag lagt ner tid på i flera veckor.

Nu fungerar det riktigt bra med våra mått mätt och det är en lättnad att slippa ”slåss” var och varannan meter på väg bort från stallet.

Nu återstår ”bara” projekt ”lära hästen att bete sig normalt på tävling- inte sparka bakut, slänga av ägaren eller få psykbryt på andra sätt”-vi får väl se om jag lyckas lösa DET också….

Idag har maken och jag varit som små barn på julafton- sååå glada över att få hem Soya.

TYVÄRR besannades mina farhågor kring att lämna bort henne (se tidigare inlägg idag)- EN av anledningarna till att vi fick hem henne tidigare var att hon hade verkat väldigt olycklig på djursjukhuset och skällt och hoppat massor- FULLSTÄNDIGT olikt min tysta och lugna hund.

SÅ bedömningen gjordes att hon skulle ha det bättre hemma i lugn och ro och lugn är precis vad hon har varit sedan första sekunden hon såg oss.

Diagnosen är fortfarande ”misstänkt lunginflammation” och Soya ska äta antibiotika i några veckor samt hållas i stillhet tills återbesök på torsdag.

Nu andas hon helt normalt vilket verkligen är skönt att se och givetvis säkert också skönt för Soya själv.

Annars har jag hunnit med mycket idag och det känns alltid bättre än att slöa bort en hel helgdag.

Kreon fortsätter att sköta sig- idag blev det det ”dressyrpass” på grusbanan, läs: vi red runt, runt i trav och galopp och gjorde några övergångar mellan galopp och skritt.

På onsdag är det tänkt att jag kan rida ”för fullt” eller som vanligt och jag har hittills inte märkt av någon trötthet, dålig kondition, stelhet eller annat trist.

Jag vill hem!

Kör hem tack!

Fick precis samtal från djursjukhuset- de tycker att lilla kinesen kan komma hem IDAG?!?!?!?!

Så nu får jag nog ta tillbaka mina åsikter om att de gör allt för att skörta upp en- både i förrgår kväll och igår lät de som att de ville behålla henne till på söndag eller måndag.

Jag gissar att Soya, precis som mina andra djur, genom sin grund-superfysik har återhämtat långt snabbare än ”genomsnittshunden”- så var det tex även med Décima, där det efter hennes buköppning hette att hon skulle få komma hem efter 7-10 dagar- hon kom hem dag 6!

Archies fång gav sig också snabbt, han tävlade tex efter bara någon månad och jag minns att till och med veterinären var förvånad över hur snabbt han kvicknade till med tanke på hur dålig hon tyckte han var initialt.

Jag har alltid trott stenhårt på att en god fysik och psykiskt välmående kan göra ALL skillnad i världen och det är jag så klart inte ensam om att tro- både forskning och andras erfarenheter stödjer detta.

Nu är det bara en stund tills vi får åka och hämta vår älskling- fortsatt rapport i kväll!

Usch vad tomt det känns hemma utan lilla Lillan- det säger både maken och jag.

Jag har fler gånger tyckt att jag har hört hennes steg i huset men känner jag Soyis rätt är hon i full färd med att charma brallorna av all personal på djursjukhuset- hon brukar ha den effekten på folk :).

Eftersom hon har både lunginflammation och har haft flera EP-anfall han man gjort  i ordning som ett halvt eget rum åt henne- och ärligt talat…för 3000:– dygnet skulle de banne mig ha gett henne en egen villa!

Och charmar hon inte personalen så gör hon väl det hon gör bäst- SOVER!

Sova lär jag också göra tidigt i kväll- vi var inte hemma förrän vid halv två i natt så det blev 4 timmars sömn innan jobbet.

Dagens Kreon var lika fin som igår- det blev 30 minuters ridning, 20 minuter på gräsbanan och 10 på grus-diton.

Fortfarande rider jag inga skolor eller andra rörelser utan koncentrerar mig på min egen sits och Kreons form, takt och tempo.

Om vi ska klara av det tråkiga först så fick ett nytt epilepsianfall hos Soya idag mig att i alla fall bestämma mig för att börja medicinera henne och ta risken med eventuella biverkningar.

Jag ska ringa veterinären imorgon och så får vi se hur det går.

Efter en så dyster händelse var det i alla fall skönt att Kreon var på sitt soligaste humör- precis som vädret har varit hela dagen.

Hade någon bloggläsare sett honom idag skulle han/ hon nog ha sagt något i stil med ”men herregud vad den där dressyrkärringen överdriver- det ser ju vem som helst att det här är världens snällaste häst”.

Och idag var det verkligen helt underbart att rida- så där så att man måste behärska sig för att  inte göra det för länge.

Med kandaret på galopperade jag omkring på den långa gräsbanan med enda fokus på att ha hästen rak och försöka göra små tempoväxlingar och det KÄNDES i alla fall jättebra.

Även när jag travade runt en liten stund hade jag en bra känsla och då valde jag att skritta ut på en lite längre tur på en väg där jag vanligtvis inte vågar rida av rädsla att möta stora lastbilar och dundrande motorcyklar.

Men eftersom det är helgdag idag och väldigt lugnt på vägarna tog jag chansen och hade tur som inte mötte annat än en cyklist och en bil.

Idag såg jag fram emot att jobba med Kreons mupperier på gräsbanan mitt emot ridhuset- det är det närmaste jag kommer hur han betett sig på de 2 sista tävlingarna med mig och kan jag träna bort beteendet på hemmaplan så ökar ju chansen att få bort det även på bortaplan till slut men se på f…n.

Kreon måste ha läst gårdagens avslöjande blogginlägg om hur han kan bära sig åt för han hade minsann inte en tanke på att upprepa det bockande han så gärna ville ägna sig åt igår.

”Se på mig…titta ur lugnt jag galopperar…ha ha ha” tycktes han säga den lilla apan :).

Så det blev lite travande och galopperande runt runt på den minst 60 meter långa banan och sedan red jag ut på en runda som tidigare också orsakat hopp och skutt men som Kreon avverkade utan att lyfta på ögonbrynet. Det finns hopp om livet med andra ord :)!

Sedan Kreons knäledsbehandling har jag valt att lägga fokus på att träna hans lilla hjärna- den som har så många egna idéer som är ganska tröttsamma ibland.

Ett tag fanns det ”tusen” ställen som Kreon inte ville gå förbi vid uteritt, framför allt sådant som innebar att komma längre och längre ifrån stallet- på hemvägen har han faktiskt alltid gått som en klocka.

Så de senaste 4 veckorna har vi ju bara skrittat/ ridit ut, ut, ut- allt för att vanans makt ska få grepp även om en så envis häst som Kreon och det har faktiskt hjälpt mycket.

Numera går han fram på ett helt annat sätt överallt utom på ”startsträckan” som börjar vid vårt ridhus och sträcker sig kanske 300 meter framåt innefattande en gräsäng mitt emot ridhuset och kanske 100 meter på en 70-väg. Och där ”måste” vi rida för att komma någonvart och det är alltså här det återstår en del jobb innan jag är nöjd.

I dagsläget kan Kreon stanna, backa och sparka bakut för att slippa gå fram på denna sträcka- där blir det så påtagligt att han lämnar anläggningen vilket han uppenbarligen har väldigt svårt att acceptera och det är här viljornas kamp utspelar sig dagligen.

Ibland tar det 5 minuter att tillryggalägga dessa kanske 300 meter, ibland det dubbla men huvudsaken är att jag alltid får honom att gå.

Jag tror att det kommer att hjälpa mig mycket på tävling när jag övervinner detta bekymmer helt för där visar sig ungefär samma beteende fast ännu värre.

Och egentligen har det ju fram tills för några månader sedan varit likadant i ridhuset fast det yttrade sig mycket mycket mildare.

Det där att han ”inte var redo” för ridning hur som helst förrän efter kanske 10 minuter om ni kommer ihåg- gick man på honom bara en aning för mycket eller krävde bara det minsta lilla för mycket under dessa första 10 minuter så kunde det bli tvärstopp i någon sekund innan man fick honom att gå igen.

Jag tror att uteridningstramset och det han sysslar med på framridningarna är samma beteende i sak- en ovilja/ oförmåga att slappna av och ta hjälperna direkt utan att det liksom måste gå dessa kanske 10 minuter eller mer innan han är ”redo”.

Så det jobbar vi som sagt mycket med nu och ska fortsätta ett tag till.

Idag började jag passet med lite galopp på ängen under bakutsparkande protester initialt men jag stod på mig- KRÄVDE galopp fast Kreon ”inte var redo” och när han gav sig, vilket gick på bara några minuter, fortsatte vi på våra sedvanliga grusvägsturer hur fint som helst.

Denna veckan hoppas jag kunna komma igång ännu lite mer med ridningen men än så länge är det rakt fram ute på vägarna som gäller.

Idag gjorde jag lite slutor i skritt och de kändes lika lätta att göra som alltid när man gör dom utomhus så DET var inte bortglömt i alla fall :).

Annars travar jag, gör några galoppfattningar och galopperar kortare sträckor och så skrittar jag mycket så klart.

Både idag och igår har det blåst som bara den- Kreon bryr sig inte men jag har ett helsike när jag cyklar med Soya och ÄNNU värre; vi har ingen tv-mottagning när det viner så bland våra jättehöga lövträd (och nej, det är inte bara att såga ner dom av olika anledningar).

Tur man har sin lilla dator…..