Nyligen diskuterade vi hur vi som hästägare påverkas av att våra djur är/ blir sjuka och det framkom ju att jag är långt ifrån ensam om att känna att hela världen rasar, minst sagt.

Idag skulle jag vilja att vi utbyter erfarenheter kring hur ni upplever er omgivning i dessa fall och jag ska förklara närmare vad jag menar:

I alla fall jag kan många gånger nästan känna mig smått pinsam om jag skulle beklaga mig för mycket för tex mina arbetskamrater som inte själva har djur- i min värld så kan de inte riktigt sätta sig in i hur en HÄST kan ha ett sådant inflytande på en snart 50-årig ”kärring”.

Min man har ju ”tvingats” att lära sig hur otroligt påverkad jag blir även om jag även hos honom kan känna att han saknar den 100 %-iga förståelsen- han har aldrig varit intresserad av hästar.

Sedan vi skaffade Soya har hans förståelse för hur mycket man kan älska ett djur verkligen  mångdubblats så nu förstår han mig absolut bättre men det är ändå inte så att jag liksom överöser honom med detaljer kring allt som har med tex Vickes hälta att göra eller pratar speciellt ingående om det hela.

Men hur gör ni som blir lika negativt påverkade av era hästars sjukdomar:

Pratar/ ältar (?) ni om detta med vem som helst, har ni utvalda förtrogna eller mal det mest inom er själva medan ni visar upp en glättig fasad?

Tycker ni att ni möter förståelse eller har ni någon gång rent utav blivit ifrågasatta med kommentarer som tex ”men det är väl inget att hetsa upp sig över” och dylikt?

BERÄTTA!

…jag skulle nog snarare säga att det ena inte behöver utesluta det andra 🙂 .

Fast det är något som har fascinerat mig hos flera hästägare jag mött genom åren och som jag också har skrivit om på bloggen; de kan ha det ganska ”sunkigt” och skitig hemma men i STALLET; där råder det minsann minutiös ordning och reda!

Att det sedan är ROLIGARE att jobba med hästen än att städa hemmet; DET håller jag med om till 200 % 🙂 !

Nyligen blev jag varse hur läsning av gamla sms verkligen kan både väcka alla möjliga känslor till liv och också få en att minnas tillbaka på både roliga och sorgliga saker som hänt.

Att jag ringde till ”min” veterinär för några dagar sedan och bokade en veterinärtid  väckte minnen om Kreon till liv eller rättare sagt hur våra vägar skildes åt vilket ju verkligen var en djävla historia om uttrycket ursäktas.

Tänk er själva att först ringa till kliniken och får veta att hästens operation har GÅTT BRA och några timmar senare få fatta beslut om avlivning på plats utan att ens ha fått godkännande från försäkringsbolaget.

Ja, jag har nog inte helt bearbetat DEN händelsen för när jag samma dag som jag pratade med veterinären om Vicke hittade några gamla sms där en vän skriver att hon inte kan sluta gråta efter att hon hade läst vad som hänt Kreon på bloggen …..ja, då flödade tårarna, liksom när jag mindes ett fint sms jag fick från mina stallägare i samma veva.

Mitt i alla tårar var jag ändå tvungen att le för jag läste vidare i min sms-historik med vännen och många meddelanden senare ser jag att jag skriver om ”min nya mästarhäst Zack the champ” och då är jag glad som en speleman 🙂 ! Vilken jäkla tur att jag fick den lilla tjockisen att trösta mig med under sommaren!

En tid senare berättar jag också om att jag har provridit  en häst ”6 år, valack, 172 cm och mörkbrun”.

Och när min vän undrar om jag inte ska provrida den mer än en gång så svarar jag kaxigt att ”det ska jag inte, det räckte bra så”

Älskade Vicke…..och stackars Kreon….ja, tänk som det kan bli…