Hoppas att vi ”ses” även nästa år och att ni fortsätter att kommentera och komma med tips på ämnen till bloggen!

Jisses så mycket det har regnat idag!

All nederbörd tillsammans med PLUS ÅTTA GRADER (vad händer med vårt klimat !?!?) har skapar en fukt utan dess like; det ser ut som om någon har spolat väggarna och golvet i mitt stall.

All utrustning känns….tja fuktig och det är ingen skön känsla.

Känslan när jag red för Nina idag var däremot bra och jag tycker Vicke går bättre än någonsin. Det är många polletter som har ramlat ner på ryttaren och Ninas mångåriga ”tjat” har äntligen börjat ge resultat. Jag kan verkligen bli trött på mig själv ibland…hur svårt kan det vara liksom? Väldigt svårt tydligen…..

På tal om gårdagens diskussioner om hundar som far illa av nyårssmällande träffade jag idag en hästägare som berättade om samma sak vad gäller hennes häst.

Den blir tydligen helt ”galen” vid tolvslaget, springer runt i boxen, svettas ”som om någon hällt flera hinkar skum över henne” osv. I år ska hon flytta hästen över nyår och det kan jag förstå men tänk så onödigt med detta djävla smällande….

Eftersom detta är årets sista dag (jag jobbar ikväll så inget firande för min del) vill jag passa på att önska er alla ett gott nytt år och hoppas att ni stannar som läsare här på bloggen!

Händer det er att ni kan bli jättesugna på någon specifik maträtt/ glass/ efterrätt efter att ha sett reklam om detta på tv eller tittat på någon film/ serie där whatever äts?

Det händer mig ganska ofta faktiskt och senast var det lite speciellt.

Jag håller på att se om alla avsnitt av ”Lilla huset på prärien” och i ett avsnitt fiskar några pojkar i en sjö för att därefter tillreda fisken i en stekpanna över öppen eld.

Fisken, helt okryddad och utan några tillbehör alls gjorde mig detta till trots sugen på just fisk så nästa gång vi storhandlade köpte jag portionsförpackad torsk.

Nej, jag stekte den inte utomhus i en panna men gott var det 🙂 !

Vissa saker ändrar sig aldrig….tyvärr…..

Varje år vid denna tid så länge sociala medier har funnits finns det hur många inlägg som helst som handlar om samma saker; nyårsfirandet och känslorna inför och konsekvenserna av detta:

Massvis med arga/ förtvivlade människor vädjar till sin omgivning att inte smälla med nyårsraketer, framför allt inte i veckor innan själva tolvslaget. De beskriver hur deras nära och kära i allmänhet och djur i synnerhet far illa på olika vis men lika frustrerade som de är över vissa andras människors icke-hänsyn lika rabiat försvarar andra sitt smällande.

En del affärsidkare verkar förvisso ha tagit sitt förnuft till fånga och insett att profit vs kund-tapp och dålig publicitet gör att det är klokast att sluta att sälja fyrverkerier medan andra, tex ÖB fortsätter att tjäna pengar på vissas eldnings-glädje trots att massvis med (fd) kunder varje år skriver på tex Facebook att de numera bojkottar denna kedja just pga ovanstående.

Jag undrar när, om någonsin vi får ett samhälle utan smällande; just nu känns det tyvärr väldigt långt bort.

Och precis som smällandet så fortsätter ett fenomen som man kan säga är en trist konsekvens av detta; de bortsprungna hundarnas tid!

Det står aldrig så många efterlysningar på sociala medier om hundar som stuckit ifrån sina ägare som kring nyår och anledningen är att de blivit skrämda och slitit sig.

Jag kan inte föreställa mig hur hemskt det måste vara att ha sin hund vettskrämd och okontaktbar ute i kanske många minusgrader ”bara” för att någon tvunget vill elda upp lite pengar.

För egen del har jag tidigare haft hundar som varit nästan överdrivet obrydda av raketer men så är det definitivt inte med Molly.

Innan vi flyttade till Ryhus hade vi enorma bekymmer i flera veckor kring nyår, hon for så illa av (o)ljudet och vi for illa av att se henne så påverkad.

Förra nyår var det första på Ryhus och här i obygden hörs ingenting tack och lov. Så ingen rädd hund och förhoppningsvis blir det likadant i år.

Läser om en stallägare som efter idogt jagande av en råtta (som under tiden hann förstöra en del och orsaka massa olägenheter…)lyckades fånga in den i en bur. Så långt allt väl.

Men vad gör människan?

Tar råttan, kör den 5 kilometer bort och släpper ut den i hopp om att den inte ska hitta tillbaka utan bli överkörd eller whatever.

Personen har alltså lyckats stoppa ETT skadedjur (som förökar sig som….tja…råttor….) i SITT stall och…..dumpat över problemet till ”någon annan”.

Så i stället för att ta livet av råttan riskerar nu någon annan att få den på halsen….eller i vart fall i sina byggnader/ stall…..

Man må vara djurvän aldrig så mycket men lite får man väl ändå tänka?

Jag hade blivit skogstokig om någon släppt ut en råtta i närheten av Ryhus; det kan jag garantera er!