Bytes-mästare

Idag funderar jag på det där med att en del ryttare verkar se det som någon slags prestigeförlust att låta någon annan sitta upp på deras häst och utbilda den, för stunden eller under en längre period.

Jag har inga problem med detta och kommer vid behov att låta Nina sitta upp på Frenchie precis som hon gjorde med Vicke ibland. Och som Olof Axelsson gjorde i flera år dessförinnan med utmärkt resultat.

Och som ett litet sidospår till detta vill jag verkligen varna för att ”hålla på” för länge med en svårighet på egen hand för man kan få precis motsatt effekt mot det önskade så i stället för att komma framåt med vad det nu är man har problem med så befäster man i stället det oönskade och sedan kan det vara kört.

Jag begick detta misstag för många år sedan när jag satt och tragglade byten på egen hand med Décima.

Jag TRODDE att hon bytte korrekt och berömde henne men i själva verket  bytte hon minst lika ofta ”ett halvt efter bak” vilket är otroligt svårt att känna och var omöjligt för närsynta mig att se i ridhusspeglarna.

Long story short bytte hon aldrig 100 % korrekt för det felaktiga blev så befäst innan jag tog hjälp och det var ju så klart ett stort minus.

Och just bytena är väl det som många gånger sållar agnarna från vetet och avgör om man kan rida högre klasser än Medelsvår C?

Jag känner till två duktiga ryttare som båda hade väldigt stora problem när de skulle introducera byten för sina respektive hästar.

Den ena tog hjälp snabbt och efter ett tag så lärde sig hästen att byta även i serier utan problem.

Den andra ryttaren kämpade själv på tok för länge och den hästen byter fortfarande, flera år senare,  inte korrekt och kommer troligen aldrig att fixa seriebyten.

Sedan kanske inte alla ryttare bryr sig om just galoppombyten men detta kan appliceras på annat också så klart och dessutom inte bara vad gäller olika dressyrrörelser utan även vid tex lastning.

Reder man inte ut det själv ganska snabbt (på enstaka försök) är det mycket bättre att engagera någon som kan och kommer att lyckas så skonar man både sig själv och hästen och riskerar som sagt inte att det blir en rejäl pannkaka av alltihop och ibland ”bara” trist och ibland rent av farligt.

Medan jag var i New York fick jag frågan om ”vi hade ätit bra” på vilket jag svarade att det var så dyrt att äta ute där att detta inte var något vi prioriterade.

Det blev mest enklare mat som hamburgare i ärlighetens namn och det spelar mig ingen större roll eftersom jag dels är väldigt okräsen och dels prioriterar annat än just mat både hemma och på våra resor faktiskt.

Visst går vi ut och äter både hemma och utomlands men det brukar inte vara några Guide Michelin-måltider precis.

Hur som helst började jag fundera på vad tex en middag ute skulle vara värd för mig; dvs hur mycket jag max hade kunnat tänka mig att betala för enbart en varmrätt.

Och innan jag avslöjar summan så undrar jag vad ni hade betalat som mest? Och då menar jag inte en dagens till lunch utan om ni skulle gå ut och äta övrig tid? Och skulle ni betala mer om ni var på semester någonstans och hur mycket mer i så fall?

Läser nedan på Facebook och blir lite ledsen och fundersam:

Känner mig ensam fast än jag inte är ensam.

Just nu är motivationen svår att hålla uppe.
Kallt, blött, blåsigt, grått, kladdigt, is..

99% av mina närmsta vänner och bekanta har i någon form gjort sig av med sina hästar i takt med att allt blivit dyrare.
Jag står ensam kvar.
Det är inte riktigt samma sak längre när man ses eller hörs av och prata häst, vi pratar sällan häst för den delen. De personer jag pratar häst med berättar bara hur skönt det är att inte ha häst.
Det var kul innan när man kunde dela framgång och motgång med varandra högt och lågt om olika saker. Det hjälpte till mycket när motivationen var låg.
Nu känns det som att man står ensam i allt. Dessutom ser min familj bara allt negativt kring hästen, hur dyrt det är och hur mycket som får offras för att jag ska kunna hålla på med det jag älskar.
Det ger mig skuldkänslor och lite ångest.

Man kan ju prata med lite folk på sociala medier absolut, men det är ju inte samma sak som när man träffar någon, pratar i telefon eller för den delen känner personen, dennes häst och hon/han känner mig och min häst privat.

Fler än jag som har det jobbigt med detta just nu?

Jag känner absolut inte igen mig för egen del men anar att det kanske är liiiiite åt detta hållet det barkar för en del med häst och i dessa tuffa tider. Vad tror ni? Känner NI igen er?

På fullt allvar såg min text på Messenger ut ungefär som ovan (eller ännu längre) till en god vän som var huvudansvarig för hästarnas passning när vi var i New York (en annan vän hjälpte till men hade ”bara” ansvar för intaget några av dagarna).

Överdrivet kan man kanske tycka men å andra sidan så har min utförlighet med instruktioner gjort att jag aldrig någonsin störts under mina många semestrar över tid och jag minns fortfarande vad en dåvarande hästskötare sa till mig för säkert 20 år sedan; att det var så bra med det jag skrev ihop att man aldrig behövde undra över något.

Och det är ju det som är tanken så klart; att kunna resa bort utan oro och utan att försätta någon annan i kniviga situationer.

Så klart går det mesta att lösa med sunt förnuft men ännu lättare är att läsa svart på vitt hur JAG vill att man gör.

Och vissa saker är viktigare än andra; tex ponnyns dagliga medicin för att ta ett exempel.

När jag stod i samma stall som ”passaren” var det enklare för då träffades vi mer eller mindre dagligen och då visste ju personen det mesta kring min häst redan och dessutom fanns det alltid en stallchef som kunde rådfrågas och/ eller hjälpa till.

Nu med eget stall finns det mer att förklara, dels för att jag är ganska petig och dels för att alla stall ser olika ut och brukar man inte vara i ett specifikt stall kan det behövas diverse utläggningar om allt möjligt.

Jag är så otroligt tacksam för hjälpen utan vilken vi inte hade kunnat resa bort för att lämna bort hästarna, framför allt min gamla ponny som inte är vad vid dylika äventyr och för så kort tid känns absolut inte som ett alternativ.

Och ska man gå omkring med konstant oro på en resa är det nog bättre för både en själv och ens ressällskap att stanna hemma. Tycker jag 🙂 som är så avslappnad att jag….hoppas inte mina djur läser detta….knappt skänker varken hund eller hästar en tanke utan njuter av semestern. Som det ska vara!

De får mer än nog av mig och mina omsorger när jag är hemma så jag har inte det minsta dåligt samvete att lämna dom en vecka då och då och tycker det är ledsamt när jag hör om djurägare som aldrig någonsin reser iväg.

Om man inte VILL resa vare sig man hade haft djur eller ej är det en sak tycker jag men jag är för min egen del inte beredd att ge upp precis allt annat som jag också är intresserad av förutom djuren och tycker att jag hade gått miste om en viktig del av livet i så fall.

Men man är olika, däremot tror jag att 99 av 100 djur klarar sig utmärkt utan ägaren några dagar med rätt förutsättningar.