Tack för era intressanta svar på gårdagens inlägg om tjurig vs medgörlig häst; det fick mig att fundera ännu några varv.

Men jag står nog fast vid min ursprungliga åsikt; så vida vi inte talar om de värsta ytterligheterna och ett ständigt tjafs så skulle jag välja den tjuriga hästen.

Sedan är det absolut så att vi ryttare (och våra tränare också för den delen) har olika acceptans för tjurighet och vi mäter också både denna och mycket annat med olika måttband.

Nina tycker tex att Frenchie är (eller i alla fall var…) för tjurig för att han skulle passa henne eller för att hon hade rekommenderat ett köp om han hade visat den sidan vid provridningen (vilket han inte alls gjorde, säkert delvis för att jag inte pressade honom och säkert också för att han visades av en duktig ryttare  som ridit honom i flera månader).

Själv har jag alltid varit en fegis i sadeln så tex en häst som hade haft tendenser att bocka/ bralla/ skena hade gjort mig livrädd så medan en del ryttare inte alls låter sådant bekomma dom hade jag tackat för mig direkt.

Direkt istadiga hästar hade jag inte heller orkat med men som sagt har man olika åsikt om hur mycket (om alls) av den varan man kan acceptera.

Jag har ju haft en häst (Kreon) som var jättedum att rida ut medan han gav mig en fantastisk känsla på banan och det sistnämnda, samt att han faktiskt gick sååå bra även vid uteritter MELLAN sina attacker av ”jag ska stå stilla och vägra att röra mig ur fläcken” gjorde att jag ändå ville behålla hästen och tyckte om att rida och ja, helt enkelt äga honom. Jag trodde att jag skulle lösa problemen med uteritterna och det var inte heller det viktigaste för mig (medan det kanske hade varit superviktigt för någon annan).

Frenchie är till 99 % underbar att rida men fick de första månaderna tex korta attacker av ”jag ska inte gå förbi kortsidan där harven är”.

Han kunde ibland stanna och t.o.m. backa något steg och även om jag löste situationen snabbt så är jag ganska övertygad om att en tuffare ryttare hade plockat det ur honom ÄNNU snabbare för han var så klart inte det minsta rädd utan testade bara.

Numera kan sådana försök till stopp/ avbrott till trav komma om man kräver rejäl samling i galoppen men jag tar inte alls så allvarligt på det för dels blir det aldrig otäckt och dels har dessa tjurigheter avtagit mer och mer med dels ökad träning/ styrka och dels för att vi förstår varandra bättre och bättre.

Och här vill jag passa på och kommentera att JAG är övertygad om att EN DEL av det vissa ryttare kallar tjurighet snarare är en ”ryttarutlöst reaktion” pga att den som sitter i sadeln är oskicklig/ ger fel signaler/ skrämmer hästen/ sitter ”fel” eller vad det nu än kan handla om.

Och precis som vi ryttare/ tränare har olika acceptans för whatever så har även hästar det.

En del hästar är jättekänsliga för en skumpande ryttare/ hackande skänklar/ ryck i tyglarna osv medan andra snabbt blir avtrubbade och inte bryr sig (som på den roliga bilden jag publicerade igår).

För att nu runda av detta långa inlägg är min åsikt således att jag heller vill rida på den LITE tjuriga MEN begåvande (som har lätt för sig) hästen eftersom den alltid kommer att ha ett fysiskt försprång framför hästen som kämpar på men som har fysiskt svårt för sig.

Det är den begåvade hästen som kommer att ge den bästa ridkänslan och troligen även det bästa tävlingsresultatet om man får den med sig.

Där är det mycket upp till ryttaren att få bort tjurigheten medan en häst som har kroppen lite emot sig alltid kommer att löpa en förhöjd risk för att bli skadad/ överansträngd om den rids lika mycket och på samma vis som hästen som har lätt för sig.

(Så klart riskerar man att rida itu den begåvande hästen just för att den har så lätt för sig så att man inte kan hejda sin iver att att rida mer och svårare än den är mogen för men det är en annan diskussion).

Man får inte heller glömma att det, även för ett djur, troligen är roligare/ mer positivt att göra sådant som känns lätt än det som är svårt/ tar emot i kroppen och får man bara den tjuriga hästen att inte tjura så har den mycket bättre kroppsliga/ fysiska förutsättningar än den tappra men ”svagare” kompisen.

Så tänker jag.

Intressant frågeställning tycker jag, vilket är att föredra (så länge det inte går till extrema ytterligheter):

En häst som har mycket lätt för whatever men som tjurar när detta krävs eller en häst som har svårt för whatever men som har viljan att hela tiden försöka fast det är svårt?

Funderade över detta efter att Nina kommenterade hur bra galopp Frenchie egentligen har men att man tränat så lite på att samla den med tanke på hans ålder och utbildningsståndpunkt.

Redan på försäljningsvideon satte hon fingret på vad vi båda tycker är hans svaghet; samlingen i galopp och det stämmer absolut.

Han galopperar ”så klart” good enough annars hade jag ju inte köpt honom men ska man tex rida piruetter så måste samlingen bli bättre, så är det bara. Och det BLIR den men man måste rida och ”pressa” väldigt exakt så att man inte får tjurighet i stället för att han tar i.

Tjurighet kan vara en kospark om man petar liiiite för mycket med spöt eller att han tex bryter av till trav. Så; inga stora grejer men ändå inte det där fullständiga kämpandet no matter what som andra hästar kan ha.

Så; vilket föredrar ni; hästen som har lätt för sig men som kan bli tjurig eller den som är ”trög” (har svårt för sig) men som alltid tar i?

Och jag ska kanske också förtydliga att när jag pratar om begåvad/ trög/ att ha lätt eller svårt för sig osv så menar jag rent fysiskt.

Hästar kan även ha olika lätt/ svårt att lära sig saker rent kognitivt men det är en annan diskussion.

Som ni som läst bloggen ett tag vet hämtar jag gratis spån till Frenchie på ett snickeri i Malmö.

Från början var detta ganska enkelt eftersom spånet var packat i storsäckar som snickeriet lastade in i mitt släp med truck.

Av olika anledningar måste jag numera packa spånet själv och det är så klart både mer tidskrävande och ansträngande.

I förra veckan var jag och hämtade en ny omgång och medan jag stod nere i containern med spån bokstavligen upp till knäna, lite värkande armar och täckt av spåndamm flög tanken ”är det värt det” förbi.

Det vore givetvis såååå mycket enklare att bara beställa en eller flera pallar spån eller spånpellets och få det hemkört; rakt in i lösdriften utan att lyfta ett finger.

En snabb överslagsräkning gav vid handen att Frenchie, om jag hade valt hemkörningsalternativet, säkert hade förbrukat spån för MINST 10.000 per år, troligen mer och den uträkningen gav mig snabbt svaret; ”ja det är värt det”.

Det är värt att lägga kanske 3,5 timme varannan månad, få lite ont i kroppen, tvätta alla kläder efteråt men ha minst 10.000 till en utlandsresa för det är ungefär vad hotell och flyg brukar kosta mig när vi åker iväg.

Sedan gillar jag hela återbrukskonceptet med att använda spån som annars hade hamnat på tippen.

Och vad gäller både spånet i mitt fall och mycket annat måste man, tycker jag, hela tiden göra en kalkyl vad olika saker är värda för en, vad man prioriterar, vad man kan avstå osv. I alla fall om man inte är ekonomiskt oberoende och särskilt i dessa tider när priserna på väldigt mycket har skenat iväg fullkomligt.

På tal om just strö ser jag nu hur privatpersoner säljer spån och spånpellets som de inte behöver för 100:-/ säck eller bal !?!

Sist jag köpte spånpellets på Byggmax (typ 3 år sedan) kostade en säck 50 kronor så snacka om prisökning om man ens får tag på strö.

Men för att återgå till frågan vad olika saker är värda för en finns det säkert en hel del man kan avstå, minska ner på, köpa andra märken av osv.

Jag läser ständigt om hur folk försöker spara el genom olika åtgärder, en del kanske inte så genomtänkta eller särskilt ekonomiskt försvarbara.

Vi har själva nästan helt slutat att använda torktumlaren för att ta ett litet exempel medan vänner och bekanta eldar mer med ved, har mycket kallare hemma än tidigare osv.

Vad gäller mat har vi dragit ner på ute-luncherna rejält och jag tänker numera mer på hur jag kan göra så många ärenden som möjligt för att spara bensin.

Som sagt är olika saker olika mycket värda för olika människor; jag sliter med mitt spån medan någon annan aldrig hade orkat göra sig det omaket.