Månadsarkiv: januari 2023

Fredag- tyvärr

….stämde prognosen allt för väl och mina hästar skrek (Frenchie bokstavligen) efter nåd innan lunch i det snöblandade regnet som föll, både uppifrån och från sidan.

Och jag gjorde dom motvilligt till viljes; motvilligt eftersom jag (så klart) tycker att hästar ska vistas utomhus så mycket som möjligt men när till och med ”ponnyn på heden” som aldrig piper visar att han vill in så….

Frenchie gick ett toppenpass i ridhuset och dagar som dessa känns det extra viktigt med ordentlig motion eftersom han inte strosar omkring lika mycket som den lille (och får mer kraftfoder).

Jag tar den tjuriga

Tack för era intressanta svar på gårdagens inlägg om tjurig vs medgörlig häst; det fick mig att fundera ännu några varv.

Men jag står nog fast vid min ursprungliga åsikt; så vida vi inte talar om de värsta ytterligheterna och ett ständigt tjafs så skulle jag välja den tjuriga hästen.

Sedan är det absolut så att vi ryttare (och våra tränare också för den delen) har olika acceptans för tjurighet och vi mäter också både denna och mycket annat med olika måttband.

Nina tycker tex att Frenchie är (eller i alla fall var…) för tjurig för att han skulle passa henne eller för att hon hade rekommenderat ett köp om han hade visat den sidan vid provridningen (vilket han inte alls gjorde, säkert delvis för att jag inte pressade honom och säkert också för att han visades av en duktig ryttare  som ridit honom i flera månader).

Själv har jag alltid varit en fegis i sadeln så tex en häst som hade haft tendenser att bocka/ bralla/ skena hade gjort mig livrädd så medan en del ryttare inte alls låter sådant bekomma dom hade jag tackat för mig direkt.

Direkt istadiga hästar hade jag inte heller orkat med men som sagt har man olika åsikt om hur mycket (om alls) av den varan man kan acceptera.

Jag har ju haft en häst (Kreon) som var jättedum att rida ut medan han gav mig en fantastisk känsla på banan och det sistnämnda, samt att han faktiskt gick sååå bra även vid uteritter MELLAN sina attacker av ”jag ska stå stilla och vägra att röra mig ur fläcken” gjorde att jag ändå ville behålla hästen och tyckte om att rida och ja, helt enkelt äga honom. Jag trodde att jag skulle lösa problemen med uteritterna och det var inte heller det viktigaste för mig (medan det kanske hade varit superviktigt för någon annan).

Frenchie är till 99 % underbar att rida men fick de första månaderna tex korta attacker av ”jag ska inte gå förbi kortsidan där harven är”.

Han kunde ibland stanna och t.o.m. backa något steg och även om jag löste situationen snabbt så är jag ganska övertygad om att en tuffare ryttare hade plockat det ur honom ÄNNU snabbare för han var så klart inte det minsta rädd utan testade bara.

Numera kan sådana försök till stopp/ avbrott till trav komma om man kräver rejäl samling i galoppen men jag tar inte alls så allvarligt på det för dels blir det aldrig otäckt och dels har dessa tjurigheter avtagit mer och mer med dels ökad träning/ styrka och dels för att vi förstår varandra bättre och bättre.

Och här vill jag passa på och kommentera att JAG är övertygad om att EN DEL av det vissa ryttare kallar tjurighet snarare är en ”ryttarutlöst reaktion” pga att den som sitter i sadeln är oskicklig/ ger fel signaler/ skrämmer hästen/ sitter ”fel” eller vad det nu än kan handla om.

Och precis som vi ryttare/ tränare har olika acceptans för whatever så har även hästar det.

En del hästar är jättekänsliga för en skumpande ryttare/ hackande skänklar/ ryck i tyglarna osv medan andra snabbt blir avtrubbade och inte bryr sig (som på den roliga bilden jag publicerade igår).

För att nu runda av detta långa inlägg är min åsikt således att jag heller vill rida på den LITE tjuriga MEN begåvande (som har lätt för sig) hästen eftersom den alltid kommer att ha ett fysiskt försprång framför hästen som kämpar på men som har fysiskt svårt för sig.

Det är den begåvade hästen som kommer att ge den bästa ridkänslan och troligen även det bästa tävlingsresultatet om man får den med sig.

Där är det mycket upp till ryttaren att få bort tjurigheten medan en häst som har kroppen lite emot sig alltid kommer att löpa en förhöjd risk för att bli skadad/ överansträngd om den rids lika mycket och på samma vis som hästen som har lätt för sig.

(Så klart riskerar man att rida itu den begåvande hästen just för att den har så lätt för sig så att man inte kan hejda sin iver att att rida mer och svårare än den är mogen för men det är en annan diskussion).

Man får inte heller glömma att det, även för ett djur, troligen är roligare/ mer positivt att göra sådant som känns lätt än det som är svårt/ tar emot i kroppen och får man bara den tjuriga hästen att inte tjura så har den mycket bättre kroppsliga/ fysiska förutsättningar än den tappra men ”svagare” kompisen.

Så tänker jag.

Torsdag- extra kul

Inte det minsta som att rida Frenchie men jag tycker bara att bilden är så rolig att jag skrattar varje gång jag ser den….

Idag var det träning för Nina och även om jag ”alltid” tycker det är roligt och ser fram emot sessionerna så är jag just nu ÄNNU mer pepp!

Kanske för att vi fick några veckors ofrivilligt avbräck, kanske för att jag tycker att Frenchie är så fin att rida och kanske också delvis för att det går att göra mer i Granelundshallens stora ridhus än i mitt dock-ridhus ?

Oaktat skäl är det bara att njuta så länge det varar och man kan ju verkligen behöva denna motivation när vädret och mörkret inte bidrar till detsamma för fem öre.

Jag är som tröttast på vintern och att vada i lera eller snösörja hjälper inte som humörhöjare för min del.

Hur som helst red Nina en stund idag och med risk för att upprepa mig så går det snabbt bättre och bättre med att samla galoppen och att sätta krav på den bortklemade utan att han blir tjurig.

Det är väldigt givande att se honom och Nina från marken och givetvis är det också en utbildning för hästen och underlättar för mig när jag sedan hoppar upp.

På hemvägen blev det ett stopp på Granngården för att lösa in ett presentkort jag fick i julklapp och köpa lite rabatterat foder (en säck som var lite trasig…spelar roll…) och en med kort bäst-före-datum (spelar också noll roll). Och så de obligatoriska morötterna- annars hade två herrar på Ryhus gett mig det onda ögat tror jag ❤️!

Begåvad men tjurig eller trög men villig?

Intressant frågeställning tycker jag, vilket är att föredra (så länge det inte går till extrema ytterligheter):

En häst som har mycket lätt för whatever men som tjurar när detta krävs eller en häst som har svårt för whatever men som har viljan att hela tiden försöka fast det är svårt?

Funderade över detta efter att Nina kommenterade hur bra galopp Frenchie egentligen har men att man tränat så lite på att samla den med tanke på hans ålder och utbildningsståndpunkt.

Redan på försäljningsvideon satte hon fingret på vad vi båda tycker är hans svaghet; samlingen i galopp och det stämmer absolut.

Han galopperar ”så klart” good enough annars hade jag ju inte köpt honom men ska man tex rida piruetter så måste samlingen bli bättre, så är det bara. Och det BLIR den men man måste rida och ”pressa” väldigt exakt så att man inte får tjurighet i stället för att han tar i.

Tjurighet kan vara en kospark om man petar liiiite för mycket med spöt eller att han tex bryter av till trav. Så; inga stora grejer men ändå inte det där fullständiga kämpandet no matter what som andra hästar kan ha.

Så; vilket föredrar ni; hästen som har lätt för sig men som kan bli tjurig eller den som är ”trög” (har svårt för sig) men som alltid tar i?

Och jag ska kanske också förtydliga att när jag pratar om begåvad/ trög/ att ha lätt eller svårt för sig osv så menar jag rent fysiskt.

Hästar kan även ha olika lätt/ svårt att lära sig saker rent kognitivt men det är en annan diskussion.

Onsdag- feltramp

Min morgon började inte på bästa vis precis; jag trampade fel utanför stallet och min ena fot sjönk djupt ner i en del av min gödselstack som består av 90 % gödselvatten och 10 % gödsel.

Tur att jag inte hade känsliga kräkreflexer när den iskalla vätskan omslöt min fot och det var bara att fortsätta med utsläppet av häst nummer 2 innan jag kunde gå in i huset och byta strumpor och skor.

Väderleksprognosen hade hotat med ca 24 millimeter regn idag och när jag och Frenchie gick bort till ridhuset kändes det som att en hel del av  denna mängd redan hade dränkt hela Ryhus.

Efter ett fint ridhuspass var jag väldigt tveksam angående om jag skulle låta hästarna gå kvar ute medan jag skulle jobba i Malmö några timmar men som tur var valde hästarna åt mig.

När jag såg båda två stå ihopkurade vid sina respektive ingångar fast klockan bara var 10.30 kändes valet att ta in dom lätt- den individuella bedömningen som jag ibland poängterar tyckte jag talade ett ganska tydligt språk.

Ja, hästar överlever absolut att stå i hällande ösregn en hel del dag men jag måste fråga mig till vilken nytta?

Jag har så gott om stråfoder att jag kan ge en extra giva inne i de torra, mockade boxarna och tror faktiskt att hästarna föredrog inomhusalternativet just idag.

För övrigt tycker JAG att det är jättestressande att vara långt ifrån mina djur när vädret är så pass dåligt och om de är ute så även jag mådde bättre när jag stängde boxdörrarna.

Ett hästjobb

Min oryktade och oklippta häst

Läser om en kvinna som gjort en egen ryktborste; verkligen skickligt och enligt mig ett riktigt hästjobb!

Måste på tal om detta berätta en konstig grej jag fick höra av en hästägare nyligen.

Personen har ett halvblodssto och VILL rykta men hästen tycker absolut inte om det trots de mjukaste borstarna man kan ha.

När hästägaren berättade detta för en fullblodshästägare förslog denne att personen skulle köpa en mycket HÅRDARE (!!!) borste.

Sagt och gjort och se på fan….den skavkänsliga hästen går att rykta med detta tortyrredskap 🙂 .

Jag har själv fått känna på borsten och mitt omdöme var att jag aldrig skulle få för mig att ens prova att rykta Frenchie med detta ”stålverktyg” och att hans päls, om jag gjorde det, nog hade slitits av 🙂 🙂 🙂 !

Tisdag- oväntat besök

Gissa om jag blev förvånad när jag mötte denna gynnaren i min foderkammare i morse.

Jag hann hala fram telefonen för att fota den men den sprang iväg rätt snabbt och jag gjorde inga försök att klappa den.

För min del får den mer än gärna hälsa på och kanske ta någon mus på köpet (jag har bara sett enstaka i vinter….), bara den inte kissar på täckena eller förstör på annat vis.

Jag har ingen aning om varifrån den kommer; jag har för inte så länge  sedan vid två tillfällen sett en katt ligga och trycka på grusvägen in i skogen men den har försvunnit så snabbt att jag inte kan säga om det har varit denna katt eller någon annan.

Henrik har också sett en katt i ridhuset och tror att den sover i soffan på läktaren men den är enligt honom grå.

Vi har sett enstaka katter smyga förbi Ryhus sedan vi flyttade hit men det kan gå månader emellan och vi har ju inga grannar jättenära oss så kanske förblir detta ett mysterium?

Frenchie har haft en vilodag och det har Lillis också ha ha ha.

Vad är det värt?

Som ni som läst bloggen ett tag vet hämtar jag gratis spån till Frenchie på ett snickeri i Malmö.

Från början var detta ganska enkelt eftersom spånet var packat i storsäckar som snickeriet lastade in i mitt släp med truck.

Av olika anledningar måste jag numera packa spånet själv och det är så klart både mer tidskrävande och ansträngande.

I förra veckan var jag och hämtade en ny omgång och medan jag stod nere i containern med spån bokstavligen upp till knäna, lite värkande armar och täckt av spåndamm flög tanken ”är det värt det” förbi.

Det vore givetvis såååå mycket enklare att bara beställa en eller flera pallar spån eller spånpellets och få det hemkört; rakt in i lösdriften utan att lyfta ett finger.

En snabb överslagsräkning gav vid handen att Frenchie, om jag hade valt hemkörningsalternativet, säkert hade förbrukat spån för MINST 10.000 per år, troligen mer och den uträkningen gav mig snabbt svaret; ”ja det är värt det”.

Det är värt att lägga kanske 3,5 timme varannan månad, få lite ont i kroppen, tvätta alla kläder efteråt men ha minst 10.000 till en utlandsresa för det är ungefär vad hotell och flyg brukar kosta mig när vi åker iväg.

Sedan gillar jag hela återbrukskonceptet med att använda spån som annars hade hamnat på tippen.

Och vad gäller både spånet i mitt fall och mycket annat måste man, tycker jag, hela tiden göra en kalkyl vad olika saker är värda för en, vad man prioriterar, vad man kan avstå osv. I alla fall om man inte är ekonomiskt oberoende och särskilt i dessa tider när priserna på väldigt mycket har skenat iväg fullkomligt.

På tal om just strö ser jag nu hur privatpersoner säljer spån och spånpellets som de inte behöver för 100:-/ säck eller bal !?!

Sist jag köpte spånpellets på Byggmax (typ 3 år sedan) kostade en säck 50 kronor så snacka om prisökning om man ens får tag på strö.

Men för att återgå till frågan vad olika saker är värda för en finns det säkert en hel del man kan avstå, minska ner på, köpa andra märken av osv.

Jag läser ständigt om hur folk försöker spara el genom olika åtgärder, en del kanske inte så genomtänkta eller särskilt ekonomiskt försvarbara.

Vi har själva nästan helt slutat att använda torktumlaren för att ta ett litet exempel medan vänner och bekanta eldar mer med ved, har mycket kallare hemma än tidigare osv.

Vad gäller mat har vi dragit ner på ute-luncherna rejält och jag tänker numera mer på hur jag kan göra så många ärenden som möjligt för att spara bensin.

Som sagt är olika saker olika mycket värda för olika människor; jag sliter med mitt spån medan någon annan aldrig hade orkat göra sig det omaket.

Måndag- grunden

Coloseum- här snackar vi en bra grund!


Urtrist väder men i alla fall ett fint ridhuspass och jag tar heller detta än motsatsen faktiskt 🙂 .

Idag tänkte jag lite extra på kontakten och bjudningen i skritten som Nina har anmärkt på.

Jag har också själv tyckt att mellanskritten, framför allt efter en paus under fri skritt  kan kännas oengagerad och när Nina red sa hon frankt ( ha ha…observera ordvitsen, jag och Henrik kallar ju Frenchie för Frank ibland) ”han är inte tillräckligt framme för skänkeln”.

I trav och galopp har jag inte denna känsla men i skritten så ja…det kan kännas som att Frenchie går lite och sover men jag insåg idag att det, som det mesta när det handlar om ridning, beror på ryttaren.

Jag har helt enkelt inte varit tillräckligt bestämd med vilken skritt jag vill ha (den engagerade vilket inte handlar om fart utan energi) och när jag idag inte accepterade det Nina kallar ”flasande” utan gav några rejäla skänkelhjälper när jag inte fick tillräckligt svar med lättare hjälper så blev det snabbt annat ljud i skällan.

Allt detta är så klart så självklart men jag är säkert inte ensam om att ibland/ ofta förbise/ inte lägga tillräcklig vikt vid det vi så vacker kallar ”grunderna” och detta tycker jag är ett bra exempel som jag vill dela med mig av.

Det är så lätt att strunta i grunderna, tycka att ”jamen det här är good enough” i stället för att sträva efter det optimala, inte bara mellanmjölken, framför allt om även mellanmjölken är rätt så fin, som hos Frenchie.

Och det ÄR verkligen så att ett hus inte kan stå stadigt utan en bra grund utan kommer att rasa. Kanske inte om man bara bygger en våning men ju fler våningar man vill ha desto större är risken för att hela bygget blir ett korthus.

Jag har själv ett exempel jag brukar använda för mig själv som ett varnande sådant; en ryttare som har en häst som har väldigt lätt för sig med det mesta.

Henrik hade kunnat trava omkring på denna häst så att omgivningen flämtade hänfört och det är lite så denna ryttare gör; ”åker häst” för man behöver inte göra mer för att det ska se fint ut för ögat och framför allt om man inte begriper bättre.

Men eftersom häståkande inte bygger någon grund kommer ekipaget inte vidare utan står och stampar på samma platå sedan länge fast ambitionen om något mer absolut finns.

Men förstår man inte att grunden måste vara där så kommer att det, vill jag påstå, aldrig att räcka mer än en mycket kort sträcka på vad som annars kunde ha varit en lång, fin väg.

Den återkommande hundgåtan

Igår kunde jag på Facebook läsa samma eländiga efterlysningar som jag har sett hur många år i rad som helst; hundar som sprungit bort runt tolvslaget, oftast med olika typer av koppel efter sig.

Hundägare har alltså av okända anledningar valt att vistas utomhus med sina kopplade hundar kring den mest traumatiska tiden på året för både vilda och tama djur!

Jag blir genuint nyfiken på varför man gör detta enorm omdömeslösa val och vad som driver en att trotsa sunt förnuft på detta viset?

Är man så bombsäker (ursäkta ordvitsen) på att ens hund kommer att stå pall för vilka fyrverkerier som helst att man absolut måste ha den med sig ute just kring midnatt? Kan man inte rasta hunden några timmar tidigare?

Eller har alla dessa bortsprungna hundar fått akut diarré just vid 23.45 så att de MÅSTE tas ut?

Att jag tycker att de som använder smällare och fyrverkerier är fruktansvärda egoister har nog inte undgått någon och dom kan man tyvärr inte påverka som enskild djurägare men varför man SJÄLV utsätter sin hund för livsfara- DET får ni gärna försöka förklara för mig om ni kan!

Att hunden sliter sig trots x försiktighetsåtgärder tidigare på kvällen kan jag ändå förstå men när jag läser om dessa lösa hundar som sprungit iväg vid 23.30 och därefter….DET fattar jag absolut inte!

Och bara tanken på en fullständigt panikslagen hund som rusar omkring i mörkret med ett koppel som den kan fastna i på tusen ställen och kanske rent av strypas av…ja, bara tanken gör mig gråtfärdig.