Efter att ha ridit i morse avbokade jag med viss vånda eftermiddagens bokade veterinärbesök- inte alls för att jag har känt ett stegs hälta sedan jag återupptog ridningen i lördags men för att jag ändå allra helst hade velat ha även ett veterinärutlåtande på att Vicke är ohalt.

Men här har jag försökt att väga kostnader, ”bök” (ta ledigt från jobbet tex) och rent ut sagt FÖRNUFT mot att köra iväg ”bara för att” och jag hoppas att jag har fattat rätt beslut.

Annars får jag givetvis boka en NY tid, dvs om jag framöver skulle börja misstänka en hälta, svårare än så är det inte.

Jag undrar förresten hur det hade sett ut om jag var gift med en veterinär? Den stackaren hade kanske inte haft tid att JOBBA utan hade varit upptagen med att göra böjprov på min häst varje dag….

Lite skämt och lite allvar; Vicke är den av mina hästar som jag tycker rör sig ”minst tveksamt” eller hur jag ska uttrycka mig- hans trav är väldigt distinkt och han känns aldrig liksom ”skum” i sitt rörelsemönster vilket mina andra hästar absolut har kunnat göra DÅ OCH DÅ.

Inte så att de kändes halta var och varannan dag men de kunde ändå någon gång ta något steg som gjorde att man liksom hajade till och tänkte ”upsss…vad var det där” även fast det sedan inte VAR något men den känslan har jag aldrig med Vicke.

Så; nu rider jag på som vanligt så får vi se!

Träningen för Christina är oavsett vilket inställd av andra orsaker så jag behöver inte rida värsta passet imorgon i alla fall och har inte gjort dessa dagar heller.        

Även dagens ridpass kände precis som gårdagen FULLSTÄNDIGT klockrent, jag tyckte inte att Vicke tog ett endaste ”konstigt” steg under hela passet-däremot var han väldigt pigg och ”på” och nästan lite mer svårsutten igen men nu för att han marscherade på med stora steg.

Och jag tar ju hellre denna form av en anings svårsuttenhet än den som beror på en spänd rygg och en för ihopkryllad form.

Jag red inte för fullt idag heller men absolut så pass att jag kommer att avboka morgondagens veterinärtid om passet nästa morgon känns lika ok.

Börjar jag svaja i min övertygelse är det lika bra att jag åker och kollar men det får som sagt ett pass till avgöra.

Eftersom jag är som jag är har jag inte haft ro att bara sitta på mitt lilla ass och vänta på det ska bli måndag och veterinärtid för Vicke utan jag har givetvis kollat honom 2 gånger om dagen samt gjort diverse efterforskningar.

Redan i torsdags morse tyckte jag att han gick rent på lina i ridhuset- samma sak då jag sprang på asfalt på eftermiddagen.

Efter att jag hade konsulterat en duktig hästveterinär i torsdags kväll fick jag en hel del vettig input och råd vilket fick mig att ompröva beslutet att INTE ta ut hovslagaren på fredag.

Veterinären tyckte absolut att jag skulle göra det och menade att puls i benet (bortsett från den puls som är normal givetvis) mycket ofta kommer från hoven.

Hon förklarade också att mycket leriga (läs: BLÖTA)  hagar (som vi har haft hur länge som helst) kan mjuka upp en nyskodd hov så pass mycket (jämför med hur vår hud blir om vi skulle ligga i ett badkar i någon timme) att ett enda tramp på tex en vass sten KAN räcka för att hästen ska börja halta.

Med detta i åtanke blev jag inte jätteförvånad då hovslagaren i fredags eftermiddag (efter att jag åter tyckte att Vicke var ohalt i lina på morgonen) konstaterade att Vicke var sulöm för tryck med visitertång.

Jag sprang med Vicke och även hovslagaren tyckte att han var fullständigt rengående så vi konstaterade att jag kunde att prova att rida i ridhuset där det är mjukt.

Hovslagaren föreslog också sulor OM ömheten återkommer vid tex utomhustävlingar men det får ju bli ett senare ställningstagande.

Jag har således ridit i ridhuset i eftermiddags och kände absolut inte ens en antydan till hälta.

Dock ropar jag inte hej riktigt än utan vill se hur dagens ridning kommer att påverka morgondagens dito.

Hoven är fortsatt sval, pulsen mycket mindre kännbar och jag märker inte av några svullnader på benet eller annat som oroar mig.

Om det VAR sulömhet som orsakade hältan i måndags så skulle det i alla fall mycket tydligt förklara Vickes ”gångartsmönster” då och de kommande 2 dagarna- jag tyckte hela tiden att han gick många rena steg i skritt för att från ingenstans ”knicka till”, dvs ta ett orent steg, just som om han hade råkat trampa på något vasst, för att därefter åter ta många rena steg till nästa ”knick”.

Jag hoppas VERKLIGEN att  hältan inte återkommer men som sagt; man ska inte ropa hej för tidigt.

Soya det lilla livet är i alla fall helt återställd efter sitt EP-anfall, precis som alla föregående gånger och har idag gått en långrunda med sin kompis Vilja.

Kan man få önska sig lite sinnesro framöver så gör jag det tveklöst- det förstår ni nog!

Jaha, då var det dags igen- på dagen 4 månader efter senaste EP-anfallet för Soyas del.

Vi väcktes 4.40 och anfallet var tack och lov lika lindrigt som det senaste.

Efter kanske 1,5 minut slutade kramperna, sedan följde kanske 5-10 minuters mycket häftigt flåsande där Soya också såg tämligen världsfrånvänd ut och efter ytterligare kanske 5-10 minuter då hon mest stod ”rakt upp och ner” var hon som vanligt igen.

När jag åkte hemifrån en knapp timme senare hade hon både ätit sin medicin, kommit ner till köket för att tigga när hon hörde att kylskåpet hade öppnats och visat mycket ”svansande” (mitt uttryck när Soya viftar glatt på svansen).

Jag är så tacksam över de 4 månadernas frist och kan det fortsätta så här så är det mer än jag kunnat önska faktiskt.

Efter 11 anfall känner jag mig inte så handfallen längre och har ju också insett att Soyas EP är relativt mild om uttrycket ursäktas i förhållande till en del andra hundars. De kan både krampa oftare och i cluster-flera gånger om dagen och/ eller flera dagar i rad när de är inne i en ”period”.

Så kan vi ha det som vi har det med 1 anfall per gång med någon/ några månaders intervall så är jag ändå tacksam mitt i eländet.

Denna bild har jag som skärmsläckare och jag får väl hoppas att den stämmer än en gång.

Jag började använda den i ”mantra-syfte” när jag höll på att försöka sälja Archie samtidigt som jag redan hade hittat Kreon och var jätteorolig att han skulle hinna bli såld innan jag ”blev av med” Arch.

Som om jag inte har nog med bekymmer med Vickes hälta har Soyas mage hållit mig vaken i flera timmar i natt!

Doggy har det senaste halvåret vid enstaka tillfällen (sammanlagt kanske 5 ggr) haft en så bullrande mage på natten att jag faktiskt aldrig har hört dess like. Den låter jättemycket, knirrar och knarrar, piper och väser- ja, det är alla möjliga ljud och man skulle nästan tro att hon har en levande råtta eller nåt i magen som vill ta sig ut!

Om man går ut med mag-skrikaren och hon får bajsa brukar det hjälpa men i natt fortsatte oljudet trots en kiss och en bajs-runda vardera.

Och det är ju för övrigt precis det man vill göra på natten, gå ut halvt påklädd i kylan och stå och huttra….

Mest undrar jag så klart av VAD dessa ljud kommer, Soyas mat är densamma som alltid och jag kan inte se att vi har gjort några andra förändringar heller.

Med Vicke är det…vågar jag ens skriva det NOG, observera NOG bättre eller i alla fall inte sämre.

Jag har avbokat morgondagens hovslagarbesök då hoven varit sval i 2 dagar- hade Vicke haft en hovböld på G borde han snarare blivit sämre och sämre.

Sedan är det precis som någon påpekade väldigt lurigt med hovbölder och de kan vara (ordvits) väldigt svåra att lokalisera men så länge hoven är kall och oöm för bankande vill varken jag eller hovslagaren gå in och karva i den på måfå.

Om Vickes hälta finns som rubriken säger inget att rapportera- läget är oförändrat.

Det är mycket som snurrar i skallen just nu men erfarenheten har lärt mig att det lönar sig föga att spekulera och oftast så har i alla fall jag inte rätt i mina hält-relaterade teorier ändå.

Som lök på laxen finns det en hel del som irriterar mig mycket just nu eller så är jag bara överkänslig pga Vicke men men….det är som det är….

Det mesta brukar lösa sig på ett eller annat sätt förr eller senare…eller hur?

Suck och stön!

I morse när jag skulle rida tyckte jag redan då jag tog ut Vicke från boxen att han gick en aningens orent.

Jag hoppades så klart att jag bara hade inbillat mig men hur ofta göra man det? I princip ALDRIG om ni frågar mig.

Och mycket riktigt- i ridhuset kände och såg jag en hälta-vilket ben den sedan kommer ifrån väljer jag att inte spekulera i- hältdiagnosticering har aldrig varit min starka sida.

Jag har givetvis klämt och känt på benen som ser helt normala ut; inga svullnader, värme, ömhet.

Samma sak med hovarna; dom har jag bankat hårt på från alla håll och kanter men de syns oömma och kalla.

Så hältan är i dagsläget ett mysterium då Vicke ställdes in i boxen ohalt igår klockan 16.30 och alltså togs ut halt 06.00.

För övrigt red jag honom lindad runt om igår och han stod med back om track på sig i boxen så några smällar på benen finner jag högst osannolikt att han skulle ha fått.

Själva boxen såg också normal ut med rikligt med strö så att Vicke skulle ha halkat i den låter också långsökt men vad vet jag?

För just en vrickning eller framför allt en STRÄCKNING skulle vara det mest logiska i min värld men är det något hästlivet har lärt mig så är det att man verkligen inte kan förlita sig på logik.

Nu ska jag faktiskt försöka att tillämpa det som många andra hästägare gör men som jag har så ohyggligt svårt för: jag ska VÄNTA OCH SE och INTE ringa och boka en tid på klinik förrän om några dagar.

Vi får väl se om jag kan behärska mig- det beror på hur hältan utvecklar sig tänker jag.

Just nu kan man alltså till och med se den när Vicke skrittar så jag borde ju kunna se åt vilket håll det går (ordvits) så att säga.

Åhhh vad skönt det var att få sjunka ner i soffan!

Min rygg värker och jag känner mig ganska ledbruten- tydligen är jag inte 20 längre eller så har dagens aktiviteter tagit ut sin rätt?

Under förmiddagen blev det en långrunda med Soya, Vilja och Åsa i ganska kuperad terräng, därefter åkte jag för att ta in 15-talet hästar från sina hagar och på det följde ett dressyrpass i ridhuset med Vicke.

Allt detta i kombination med att maken och jag har oljat en del av våra trägolv vilket har inneburit kånkande av tunga möbler har nog satt sina spår i ryggen.

Hundarna gick så fint på sin runda, golven blev fina och Vicke gick fint i ridhuset så allt har i alla fall varit FINEMANG idag 🙂 !

Känslan på kandaret var inte lika bra idag som sist, nu blev det lite tomt i handen i traven och Vicke var en aningens svårare att sitta på (han är annars numera som en soffa hi hi) men det är ändå nyanser- jag kan inte minnas när han gick verkligen DÅLIGT så att säga.

Samlingen i galoppen var bättre än någonsin, jag vågade verkligen samla upp honom rejält och det gick- kul!

Idag tänkte jag också ge er ett framridningstips- själv tycker jag inte att det är så roligt att just rida fram eftersom jag för det mesta liksom bara rider runt, runt utan någon press- det är så man SKA starta ridapassen enligt mig (alltså utan press från steg 1).

Men något man kan göra utan att direkt pressa hästen är att trava och galoppera någon meter innanför spåret och kontrollera rakriktningen.

För detta är ju något så grundläggande, eller ska vara det i alla fall att det inte ska vara jobbigt att kontrollera och förhoppningsvis konstatera att ”yes- hästen är som en linjal- tack för det”.

Skulle så inte vara fallet får man så klart jobba med det under passet- det mesta blir ju svårt att utföra korrekt om hästen är som en banan 🙂 .

När jag kom till stallet i morse möttes jag av en ny syn- i stallet satt Gullis tillsammans med den där gula katten som jag i vintras ett kort ögonblick förväxlade med honom- 2 gula katter tillsammans med andra ord.

Och inte nog med det- i foderkammaren satt en grå krabat (se bilden ovan)- ännu en ny bekantskap.

Så två ”nya” katter i stallet på en och samma dag- det kan bara betyda en sak, ”mars-katts-beteendet” har tidigarelagts till februari.

Tack och lov höll sig alla katter lugna fast jag är nästan säker på att även de två inkräktarna är hanar- kanske utgör tillgången på torrfoder en lugnande faktor…man kan ju hoppas i alla fall….

Båda nykomlingarna är i alla fall rejäla och välnärda, precis som våra egna tjockisar 🙂 .

Under dagen passade jag på att utforska ett nytt promenadstråk som jag tipsats om- liiite pinsamt att ha bott i Staffanstorp i över 10 år och ha missat Gullåkra mosse där Soya fick sträcka på tassarna i en timme.

Vicke fick också sträcka på sina ”tassar”- honom red jag ut och travade och galopperade i lång och låg, väldigt avlslappnad form.