Skrivet
Jag tycker det är skrämmande läsning:
http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/trafikanterna-stannade–for-att-filma
Skrivet
Som jag nämnde härom dagen så fick min man då besök av en vän med en 14-månaders labrador.
Jag var inte hemma vid tillfället men enligt maken hade allting gått bra och Soya och labben hade lekt så fint i trädgården.
Hunden hade också varit inne en vända i huset (och ätit upp allt i Soyas matskål…hmmm….) och inte heller där var det några problem sa min man.
En stund efter att hunden hade åkt hem hittar min man plötsligt en liten plastdel på matrumsgolvet som han inte kan lokalisera och han frågar mig vad jag tror att det kan vara.
Efter lite funderande och då mina ögon råkade falla på en av Soyas leksaker som också låg i närheten klarnade bilden fullständigt.
Soyas leksak, bestående av en hård boll och några reptampar var inte längre just en HÅRD BOLL utan snarare en mycket SÖNDERTUGGAD boll!
Och döm om min förvåning (eller inte….) när jag en stund senare hittar en liknande leksak i trädgården, SLAKTAD på exakt samma vis!
Ja, vad kan man säga……
Jag har tidigare hört flera hundägare berätta att de inte tycker att det är lönt att köpa några leksaker åt sina hundar- de blir tydligen förstörda på MINUTER- framför allt om de är i formen av ”pip-leksaker”.
Jag har aldrig riktigt förstått det där då Soya haft alla sina leksaker sedan vi köpte henne, dvs i 2½ år och det i princip inte finns ett märke på dom.
Jag kan ibland bli så sugen på att köpa någon ytterligare leksak åt henne när jag är i Ullared där utbudet är enormt och priserna pinsamt låga (många leksaker har jag betalat 9.90 för) men samtidigt har jag ju också insett att eftersom leksakerna aldrig ”går åt” så samlas de bara på hög och det får ju ändå finnas en gräns för hur mycket sådant man kan ha liggande överallt.
Men nu förstår jag alltså att min hund är lite speciell.
Det förstod jag förvisso redan så smått när vi precis hade köpt henne och jag på ett vinthundsforum läste en diskussion som handlade om VAD ens vinthund hade förstört genom åren.
Det var ingen ände på historierna från de olika hundägarna och den mängd slaktade föremål som presenterades var outsinlig.
Glasögon, fjärrkontroller, mobiltelefoner, skor, soffbord, bilinredning (!)…ja… det var en hel del som mött en vinthunds käftar och gått förlorande ur striden och jag sände en tacksamhetens tanke till Soya som då precis hade dristat sig till att slita itu….en toarulle…i tusen delar.
Denna rulle är till dags datum det enda doggy förstört så det känns inte allt för betungande på förlustkontot kan jag säga.
Skrivet
Gårdagens myckna regnande kunde givetvis inte passera obemärkt- både vår egen och framför allt NN:s utebana var fullständigt ”dränkta”.
Vår gräsbana var även den mer än lovligt bevattnad men jag valde ändå att klafsa runt på den eftersom jag ville hoppa lite.
Och jag misstänker att det var just det klafsiga underlaget som påverkade för Archie hoppade de mycket låga hinderna med extremt lyfta framben- som en riktig hopphäst :)!
Jag vågade inte höja mer och hoppades (ordvits!!!) också att skorna skulle sitta kvar så efter 30 minuter slutade jag men då hade Archie också både jobbat och hoppat väldigt fint- som vanligt i dessa sammanhang med sitt hack.
Jag klarade mig undan regnet under ”hela halvtimmen” men sedan dröjde det inte länge förrän regnet körde igång igen.
När jag begav mig till NN för stallarbete kort därefter var jag tacksam över att Archie hade regntäcket på sig och det visade sig också att det skulle regna i flera timmar.
Lunchen avåts som så ofta på ”Två kockar”- helstekt oxfilé – och sedan har jag faktiskt inte gjort något mer ”nyttigt” utan har ägnat tiden åt internet, Ridsportläsning, stallbesök med snack med andra inackorderingar och andra trevliga saker man kan ägna sig åt när man är ledig:)!
Skrivet
Skrivet
Jag har alltid hävdat att man inte får vara sämre än att man kan erkänna när man har fel och därför kommer här en liten bekännelse:
Jag var nog för ”hård” i min utvärdering av Magic Brush-borstarna för ett tag sedan.
Jag har sedan dess märkt att jag faktiskt tycker att det är ”roligt” (nåja… allting är relativt) att borsta på Archie med denna borste och det i sig är ett mycket högt betyg från någon som inte precis är känd för att slita på hästens hårrem.
Och…det blir RENARE med denna borste än med en traditionell mankborste/ rotviska eller dylikt.
Jag vidhåller att det är fräckt att sälja borstarna i 3-pack men jag har å andra sidan kommit på att jag kan ha den ena borsten liggande i transporten, använda en till vardags och så har jag en i reserv. Inte sååå dumt ändå.
Så; jag måste ändå rekommendera er att köpa dessa ”piggisar” och har man flera hästar att sköta och/ eller inte klipper på vintern- tja…då är man nästan DUM mot sig själv om man inte använder sig av denna tidsbesparande tingest!
Skrivet
Nu tycker jag att dagarna skenar iväg aldeles för snabbt och snart har ju halva semestern gått! Inte kul!
Dagen inleddes med en jättebra lektion för NN- vi gjorde inget superavancerat (skolor, förvänd och rättvänd galopp på volt mest) men Archie kändes jättefin!
Jag inser (igen….suck…när ska man lära sig?) att det är mycket upp till mig om Archie ska tillåtas att ”gå in i sig själv” och såsa ihop.
När han börjar gå långsammare sitter jag oftast bara och tänker ”oj vad trött jag blir av att driva” i stället för att ge honom en-två rejäla hjälper varefter han faktiskt svarar och tuffar på jättefint.
Ja, jag VET att det låter så självklart i skrift men jag har så lätt för att bli för passiv när jag rider.
Idag tänkte jag i stället ” nu får det inte gå ett enda steg där jag känner mig trött- då djävlar….” och fy tusan vad Archie svingade iväg. Så det bevisar bara att det går att påverka den lille rackaren och faktiskt ganska lätt också bara man GÖR något.
Sedermera blev det även ridning av 2 av NN:s hästar och jag är verkligen mycket tacksam över denna möjlighet att vidga mina vyer ridmässigt.
Hela eftermiddagen har bestått av regn, ösregn, hällregn och mera regn så jag hoppas verkligen på ”bättre tider” snart och i alla fall tills imorgon.
Skrivet
Nu när maken och jag har semester kan jag åter igen konstatera samma fenomen som flera gånger tidigare: vi vaknar väldigt tidigt- helt av oss själva.
Och det beror INTE på att vi gått och lagt oss tidigt- tvärtom!
När man MÅSTE stiga upp är det minsann inte lika lätt att studsa upp ur sängen men så fort man vet att man egentligen KAN ligga kvar…tja…då är det inga problem.
Sedan HAR jag otroligt mycket lättare för att stiga upp tidigt när det är ljust ute- det händer faktiskt även när jag inte har semester att jag är klarvaken klockan 5 på morgonen sommartid medan det under vinterhalvåret inte finns på världskartan.
Så att ljuset påverkar sömnen är jag helt på det klara med men VARFÖR VAKNAR MAN TIDIGT NÄR MAN KAN SOVA :)?
Skrivet
Nu har vi i några dagar ”pratat” om varför det kan bli problem med en del hästar och också vad man (ibland) kan göra åt det.
Jag skulle idag vilja avsluta denna lilla ”serie” med ett inlägg från en god vän som jag tycker på ett ypperligt sätt illustrerar och bekräftar mycket av det som jag själv tror på och vill förmedla till andra.
Håll till godo med denna glädjande läsning:
Ofta ber jag mina elever kolla sina hästar när de inte beter sig helt bra eller på något annat vis är konstiga. Det kan ganska ofta bjuda till stort motstånd. Folk tar ut diverse alternativbehandlare och in i det längsta låter de bli att kolla hästen veterinärt. Många tror att halt häst = häst som linkar fram. Om det var så enkelt ändå …
Själv har jag hela våren haft en känsla av att den svarta varit lite ovillig. På träning har han knotat på. Och halt har han då inte sett ut! Men på tävling har han mer tappat sugen. Blivit väldigt spänd. Även ridning i naturen har varit på en betydligt mer spänd häst än normalt. Bytena blev sämre och sämre insåg jag också. Enstaka funkade väl ok men serierna gick långsamt och o-spänstigt. Givetvis testade jag mer motion vs mindre motion, mer mat vs mindre mat. Ingen direkt skillnad. Hästen saknade motor.
Efter en tävling då han visserligen placerat sig bra men ändå känts URTRIST så åkte jag till min veterinär på Mälarens Hästklinik.
C har inte haft några reaktioner alls i sitt liv, han är 9 nu.
Inget syntes rakt ut eller vid longering på volt men vid böjprov hade han en grad båda bakkotorna och dito bakknäna! För många ställen och för liten reaktion för att behandla direkt i lederna tyckte veterinären och gav cortison i blodet. Jag fick fylla på detta i muskeln efter 3 resp 6 dagar. Han vilade helt 2 veckor och sen lugnt ytterligare 2 veckor. Kollades därefter – reaktionerna borta.
Red som vanligt en vecka och med veterinärens goda minne så åkte vi till Mariefred och startade 3 klasser i helgen. Skulle ridit MsvA:1, Prix St:Georges och MsvB:4 men ändrade Georgen till MsvB:3 för att han skulle slippa göra piruetter mer än en dag. Kändes rätt med tanke på omständigheterna.
Jag red på en HELT ny häst! Framme till handen, lätt, lydig, avspänd och allmänt jättefin att visa upp. Kom 4a på 66,5% i MsvAn, vilket är jättebra för det är bara hans tredje start på MsvA-nivå. Vann B:3an på 72,5% och vann B:4an på 73,7%.
Så nu har jag fått ytterligare ett konkret bevis och argument till folk som månad efter månad bråkar med sina hästar för att de inte VILL (eller kan). De flesta hästar både vill och kan om de bara mår bra i kroppen!
Skrivet
Soya ligger och blickar ut mot regnet som forsar ner.
I morse red jag ut på en lite ovanlig runda- ovanlig eftersom Soya för första gången på så länge jag kan minnas inte var med.
Maken hade lovat en vän att de skulle gå på en långpromenad med sina hundar tidigt på morgonen och eftersom jag skulle rida samtidigt så fick det bli som det blev.
När Archie och jag nu var lämnade åt vårt öde utan snabbspringarens vakande öga passade jag på att välja en rid-runda som innehöll skritt på asfaltsvägar där det kör en hel del bilar- där har jag bara med mig Soya om hon är kopplad och ni vet ju alla vad jag tycker om koppel- INTE!
Eftersom alla hästarna hade avmaskats igår tog jag det ganska lugnt idag och det blev mest skritt och lite trav där jag övade mycket på att få Archie att gå i sluta- hans akilleshäl nr 1.
Men så här rakt fram på vägarna gick han efter en stund jätte, jätte-bra och det ska bli intressant att se och känna hur han kommer att göra IMORGON, på ridbanan.
Jag berömde honom mycket och hoppas att någon form av polett ramlade ner i hans skalle för jag tror att denna ovilja/ svårighet att gå i sluta sitter mycket i huvudet faktiskt.
Tillbaka i stallet släppte jag ut Archie och Della- hans fjälla (det rimmar till och med) i var sin hage och sedan var det bara att åka hem och trädgårdsarbeta lite.
Sååå kul (NOT) och bra blev det!
Skrivet
Hur länge kan en glödlampa som tänds dagligen hålla tror ni?
Mitt svar är: minst 8 år!
Lampan i vårt kylskåp gick nämligen sönder härom dagen och den är aldrig bytt så länge vi har bott i huset och hit flyttade vi för 8 år och 2 månader sedan!
Senaste kommentarer