Igår skrev jag om vad vissa ryttare värdesätter/ tycker är viktigt på en tävlingsplats och idag tänkte jag kommentera den sista punkten som jag vill ta upp i sammanhanget; önskemål om meeting.

Meeting ja….säkert trevligt för vissa ryttare som tycker om att socialisera, visa upp sig och sina pryttlar lite extra osv men jag ställer mig frågan hur hästvänligt det är?

Som jag skrev i ett inlägg härom dagen tycker jag just vad gäller meeting att man måste beakta både förhöjd smitto och skaderisk när man ”föser ihop” x för varandra främmande hästar liksom det faktum att inte alla hästar äter och sover utan problem vid miljöombyte.

Och vi i tex Skåne har redan trettioelva tävlingsplatser dit vi kan åka i princip året runt, även i dressyr och inte bara hoppning så jag fattar inte grejen med att tvunget ”sova borta” ?

Jo, på sommaren är det säkert nice om man har pengarna att lägga på både uppstallning och eget boende (eller känner någon där man kan bo gratis) men jag vill igen poängtera den onödiga smittorisken.

Jag blev själv smärtsamt medveten om hur lätt hästar kan smittas när Vicke fick någon konstig infektion några dagar efter ett klinikbesök där han stod i en box i typ en kvart och dessutom var ensam häst i byggnaden.

Några dagar senare stod han med telefonstolpar till ben och med hög feber utan att någon annan häst i stallet visade minsta tecken på samma sak och utan att det hade kommit nya hästar till anläggningen.

Och Vicke var vid tillfället en häst med järnfysik som inte hade ”utsatts” för något annat än detta besök (för att få tänderna raspade) så jag kan inte finna någon annan förklaring än att han smittades där.

Jag värderar idag MYCKET att mina hästar inte exponeras för andra hästars eventuella smittor lättvindigt och så som det ju blir när man tex är uppstallad på en anläggning där hästar åker hit och dit för att träna och tävla.

Min egen Décima smittade själv ner hur många hästar som helst när jag köpte henne och hon kom som ”dolt förkyld” till ridskolan.

Jag hade ridit henne och sett henne löshoppad vid tre olika tillfällen innan köpet och hon besiktigades på klinik utan att visa minsta tecken på förkylning men lik förbannat hann hon bokstavligen inte kliva in i sin box innan en jättesnorloska flög ut ur henne (helt sant och en lååång tid av detta följde därefter).

Så klart tog jag inte en häst jag trodde var sjuk till en ridskola med +70 hästar men jag fattar ju att folk inte vara så överförtjusta när deras hästar blev smittade ändå….

Så med detta sagt; ska man tvunget åka på meeting bör man tänka efter om det verkligen ”behövs” eller om man inte lika gärna kan åka till en vanlig tävling. 

Och givetvis undvika att låta hästar nosa på varandra och andra smittorisker oavsett om man åker på träningar eller tävlingar.

Läser en tråd där en tävlingsarrangör frågar vad de som tävlar prioriterar/ tycker är viktigt på en tävling och ”så klart” varierar svaren mycket; från det lilla till det stora.

Jag tänkte ta upp 3 exempel och ge min syn på just dessa:

Människomaten/ cafeterian: 

I tider då folk redan kämpar med ekonomin (men detta har alltid förekommit) är det trist med klubbar där fikan är väldigt dyr.

Jag har själv drivit cafeteria i många år och vet exakt vad det kostar och en del saker kan man göra en ganska stor vinst på. Kaffe och framför allt te men även läsk tex.

En fralla kan kosta 2 kronor i inköp så att lägga på lite pålägg och sälja den för 20-25 kronor blir också en hyfsad vinst. Osv.

När jag tävlade hos Färs Härads ryttarförening hade man hemmabakade frallor; DET var ett fint initiativ och de var dessutom prisvärda.

Senast jag tävlade (hos Sydslätten) hade de ställt fram fina äpplen och bananer till ryttarna och morötter till hästarna och det tyckte jag var mycket generöst och värt en del pluspoäng.

Just morötter kostar inte så många kronor på hösten men skapar det där lilla extra.

På en sommartävling (Laholm) minns jag att en funktionär hällde upp saft till de som önskade; också väldigt välkommet i hettan.

Underlaget:

Att underlaget är viktigt eller borde vara det tycker jag är självklart men tyvärr tycker varken alla arrangörer eller ryttare detta. Det hade varit intressant om man kunde fråga hästarna som man kräver ska prestera sitt yttersta på ibland djupa, ojämna underlag där jag knappt hade vågat rida lätt i trav 50 meter!

Vädrets makter kan absolut ställa till det ibland men då handlar det om väldigt blöta underlag med exempelvis stora vattensamlingar/ pölar men att tycka att ryttare ska rida på en bana à la potatisåker är inte ok.

Tråkigt också att en del ryttare inte har kunskap nog själva eller bryr sig för den som kan drabbas rejält svårt ibland är ju deras egen häst!

Kan man inte harva/ trumla som man ”ska” ska man inte heller ordna tävlingar tycker jag och det behövs ingen avancerad maskinpark för detta.

Ett föredöme här är Stensäters ryttarförening med Ulf Wernberg i spetsen; den mannen verkar tycka att vi som rider även lätta och medelsvåra klasser förtjänar ”OS-banor” och han ser också till att leverera dessa genom att harva och vattna till perfektion, även mellan klasserna.

Och jag fattar absolut att alla inte har hans resurser (maskinparken tex) men att som en arrangör, ordna en Pay and ride där man red fram i ett ridhus där man undrade om någon gjort 2-3 bunkrar för golfträning är inte ok! Tar man betalt ska man sköta sina åtaganden och inte tänka att ”äh…det är bara en Pay and ride idag”.

Avslutningsvis vill jag också nämna att jag förstår att det inte är lätt för en arrangör att ge alla vad de vill ha och att det kan kännas väldigt surt när man får gnäll från ryttare som ställer väldigt märkliga krav.

Ett ypperligt exempel på detta tycker jag är Granelundshallen i Flyinge.

Som ni säkert vet tränar jag där sedan flera år tillbaka men det är inte av något missriktat fjäsk som jag skriver att jag anser att deras underlag är tip-top utan jag menar det verkligen och skulle, så petig som jag är definitivt inte åka dit 1-2 gånger i veckan året runt om jag tyckte något annat.

Ändå fick jag sist jag tävlade där höra att ”man” klagat på underlaget och jag som själv red skulle bra gärna vilja veta VAD man ansåg vara ”fel”?

Att det inte är fiber kan väl inte vara skälet för just fiber ger per se inte det ultimata underlaget och alla hästar går inte heller som bäst på detta?

Nu blev det ett långt inlägg så jag fortsätter med den tredje punkten imorgon och vill fram tills dess gärna ha era åsikter i frågan!

Jag vet inte om det är för att jag själv utnyttjat möjligheten med ”öppen bana” en del den sista tiden och/ eller det bara förekommer så frekvent här i Skåne men det känns som att detta har blivit allt vanligare?

Och jag som efterlyser nya grepp för att öka intresset för att tävla tycker att det är jättebra.

Absolut finns det nackdelar; det kostar så klart att köra en extra gång till en kommande tävlingsplats, det är inte bra ur en miljöaspekt och långt ifrån alla har möjlighet att köra iväg på dagtid då de flesta tiderna finns tillgängliga men jag tycker ändå att fördelarna överväger.

Och uppenbarligen är det många som delar min åsikt då jag på de senaste öppna banorna kunnat räkna till minst 20 anmälda ekipage.

Ett fint tillskott till arrangerande klubb med mycket liten ansträngning och ger fler hästar möjligheten till en bättre tävlingsupplevelse.

Vad jag tycker är viktigt men som inte alla klubbar tänker på eller bryr sig om är att det ur hästens perspektiv ger MYCKET mer om den öppna banan är så identisk som möjligt med hur den kommer att se ut på tävlingsdagen.

Med andra ord bör man, om möjligt, tex ställa ut alla domarbord man avser att använda och framför allt inte släpa fram en massa extra dekorationer runt banan i allmänhet och bordet i synnerhet när det är dags för själva tävlingen. Ganska enkla saker att åtgärda och hjälper de hästar som kan reagera på sådant mycket (och det är väl oftast därför man åker på öppen bana?).

Åker man på öppen bana som orutinerad och/ eller med en mycket spänd häst kan det vara idé att försöka samordna sin tid med någon annan om detta är möjligt.

Att tex rida tillsammans med en annan häst kan lugna vissa djur, att ha någon som sitter vid domarbordet är också en jättebra träning inför det som komma skall.

Härom natten vid 3.30 vaknade jag av ett jäkla ”brölande”; det var någon horny dovhjort som härjade kring vår trädgård.

När jag passade på att gå på toaletten såg jag från toalettfönstret (som vetter ut mot baksidan på huset) hur 3 stora dovhjortar spatserade omkring på gräsmattan.

Jag sprang ut, skrek ”STICK IVÄG” och hoppades att oljudet skulle försvinna vilket det faktiskt gjorde liksom djuren.

Men det är tur att vi bor som vi gör…

Hade vi haft grannar och dessa hade kunnat se mig, barfota över det kalla, våta gräset, endast iförd trosor springa och flaxa med armarna samtidigt som jag tjoar så hade det nog fått sig ett skratt…..