Som jag berättade igår fick lyktstolpen utanför stallet en ny LED-lampa igår och när jag kom ut från ridhuset med Frenchie möttes jag av denna lyftkran.

Jag behövde passera den på när hålla för att över huvud taget komma in i stallet och undrade i mitt stilla sinne hur DET skulle gå….

Tja…det gick perfekt, dvs Frenchie skänkte den stora stålkonstruktionen inte ens en blick.

Och då får jag samma tankar som många gånger förut och som alla som hanterat hästar fått x gånger:

Hur fasen tänker hästar egentligen?

De kan glo på en pall i ridhuset som de har sett 7854355 gånger men en 50 gånger större lyftkran som de aldrig sett förut jäspar de sig förbi?

Jag skulle kunna ge hur många exempel som helst på denna icke-logik; sedan har så klart olika hästar olika gränser för hur ”gloiga” de är över huvud taget. Bibbi är tex extremt cool medan Frenchie ibland regerar på så fjuttiga saker att jag bara suckar trött…

Känner ni igen det?

Lyktstolpen framför stallet sa upp sig efter säkert många års trogen tjänst och igår kom en elektriker för att byta ut lampan till en LED-dito som enligt honom kan vara i 10 år vilket låter lovande med tanke på att det inte är så lätt att byta ut den.

Frenchie levererade ett nytt jättefint pass i ridhuset och på temat ”saker att oroa sig över vintertid” kan jag nu förutom ”kommer åkgräsklipparen att starta så att jag kan harva när det är många minusgrader” lägga till ”kommer jag ens att komma in i ridhuset”.

Det kändes nästan komiskt när jag i morse knappt fick upp porten tillräckligt för att själv klämma mig emellan den och väggen och traktorns startade som en skott- tänk om jag inte kunde dra upp en tillräckligt stor öppning för att Frenchie skulle kunna passera?

Nu lyckades jag med enorma krafter rubba porten bit för bit så att det blev en passage men det är nog tur att mina hästar är vana vid stallets mycket låga och smala ytterdörrar. Jag tror att is sitter fast i portens skena och ska titta närmare på det senare.

Henke tar ganska ofta bilder när han är ute och kör; här fångade han Bibbi med lunchsällskap ❤️!

Efter att jag hade skrivit om vår isgata utanför huset tipsade en läsare mig om att köpa Icebugs men ska jag vara ärlig är jag för snål för att gör sket när jag hittade dessa ”tantbroddar” i mina gömmor.

Jag köpte dessa för säkert 10 år sedan för typ 50 spänn och även om det kan gå långa perioder när de inte används (dvs inte exakt varje vinter) så har jag haft stor nytta av dom och minns bla att jag sprang en mil (ja, jag vet…jag fick ett galet ryck för några år sedan men gav upp denna tråkiga syssla efter några månader…) iförd dessa.

En mycket vanlig fråga på Facebook är vilka som är de varmaste skorna för stallmiljö vintertid och jag ska erkänna att jag bara har ett par kraftiga gummistövlar med raggsockar i. Tro det om ni vill men det räcker i Skåne, i alla fall när man som jag hela tiden håller igång i stallet och fördelen med stövlarna är att jag inte behöver bekymra mig om jag trampar i gödsel, går in i en vattenpöl dold av lite snö osv.

This moose team belonged to W.R. (Billy/Buffalo Bill) Day. They were found by a Metis near Baptiste Lake in 1910 and were reared by bottle and broken to drive by Mr. Day at Athabasca Landing during the winter of 1910. Mr. Day and the moose team hauled mail and supplies to Wabasca, Edmonton, Pelican Mountains, Calling Lake, Athabasca, Colinton, Rochester, Tawatinaw, Clyde, Legal, Carbondale and St. Albert. Buffalo Bill and his wife also ran a store at Calling Lake.
Photograph J.H. Gano; Mrs. L. Lyons fonds.

W.R. (Billy) Day driving two moose (Pete and Nellie) at Edmonton Exhibition, 1911. A.11262

Det talas massvis om hästvälfärd just nu och detta inlägg på Hippson har fått många positiva kommentarer medan andra tycker att skribenten skriver lite väl ”svart eller vitt”.

Ni som har följt min blogg länge kan nog konstatera att en hel del i den personens inlägg är sådant jag har malt om i en evighet och som för mig är rena självklarheterna.

Men tyvärr behöver det sägas, skrivas och påpekas gång på gång tills vissa trender bryts.

Och som vanligt tjatar jag om den individuella bedömningen som är så viktig.

Man KAN inte klumpa ihop alla hästar så som varande av samma ”djurslag” för det är de INTE vid en närmare granskning eller snarare sagt så måste olika hästar behandlas utifrån SINA behov/ förutsättningar liksom utifrån var i världen de befinner sig.

Vi har avlat fram så många olika raser och även om de grundläggande behoven må vara desamma så ser annat väldigt mycket annorlunda ut.

Man kan idag helt enkelt inte jämföra en shire med ett fjording rakt av och dessutom använder vi våra hästar till vitt skilda saker. Och vi bor i olika delar av världen och Sverige som ser helt olika ut vad gäller hagmark, foder, årstider, väder osv.

En häst som jobbar i skogen har ett annat näringsbehov än ett hagsmycke, ett helklippt fullblod behöver andra täcken än en shettis.

Alla hästar kan inte gå barfota ens efter en långvarig och ibland plågsam invänjning (don’t get me started….) och alla hästar är inte bästa vänner i en lösdrift och får den mat och lugn de behöver. Listan är oändlig….

En berättelse på nätet skriven av en hovslagare och som handlade om sparkande hästar påminde mig om hur det gick till när jag skulle köpa Frenchie och första gången han blev skodd på Ryhus:

När jag var och provred Frenchie fanns det inte den sak på jorden som hans ägare inte påstod att han klarade av perfekt och han var i alla avseenden guds gåva till mänskligheten, fullkomligt ofelbar.

Vad jag än frågade så sa hon att han var bäst i hela världen vad gällde….tja allt!

Till slut frågade jag om detta underverk inte hade NÅGRA fel och efter mycket funderande svarade ägaren att mjoooo…..han var inte jättelätt/ snäll att SKO. Det gick utan jätteproblem men det var inte liksom fullkomligt okomplicerat.

Jag ville ju ha hästen om hon så hade sagt att han åt hovslagare till middag så jag köpte honom OCH en slicksten i förebyggande syfte, tog ett djupt andetag första gången min hovslagare Markus skulle komma och hoppades på det bästa.

Vad hände?

Absolut ingenting!

Jag har förvisso allltid haft snälla hästar så jag kan inte påstå att Frenchie är ”snällast i hela världen” men han är exakt lika snäll som alla föregångare och det har han varit varenda gång under dessa snart 2 år jag ägt honom. Han är skodd både här hemma och i ett stall där han aldrig varit förut- exakt lika snäll, lugn, stilla.

Ja, inte vet jag vad han hade hittat på hos förra ägaren och kanske var den föregående hovslagaren en hetlevrad typ…ingen aning!

Jag skojar om att jag och Markus ”snackar ihjäl honom”, dvs vi pratar alltid oavbrutet så kanske vårt babblande söver ner Frenchie till stillhet 🙂 ?

Slickstenen ligger för övrigt orörd i stallet.

Jag måste fråga er läsare i allmänhet och de av er som bor i Skåne i synnerhet; är era hagar ovanligt blöta för årstiden?

Mina är det definitivt!

Under snart 4 år här på Ryhus har jag inte varit med om att det bildats vattenpölar i hagarna förrän i höstas och nu är det fler pölar är någonsin!

Jag har ju ändå turen att mina hagarna ligger i en nerförsbacke så att vattnet rinner neråt fast ”neråt” är å andra sidan där stallet är så runt detta behöver man nästan sjöstövlar!

Så här ser min 18-åriga travare ut i hårremmen.

Hon går endast i hagen, har täcke på sig, borstas någon gång i veckan. Äter hö, havre och sojamjöl.

Vad vill jag ha sagt med detta?

Jo, att jag anser att många krånglar till sin hästhållning helt i onödan.

De köper alla möjliga tillskott, de grubblar över om stråfodret innehåller rätt mängd av zink, koppar och jag vet inte allt. Allting vägs ner till minsta gram och de litar blint på sin analys.

Jag tror långt mer på att psykiskt välbefinnande och vettig hästhållning ger den glänsande hårremmen än kraftfoder för 20 kronor kilot och Bibbi är ett bra exempel på detta om ni frågar mig. Och jag har inte ens någon analys på just detta partiet hö och jag väger varken det eller havren särskilt noga utan jag vet på ett ungefär vad jag lägger in i boxen och ser om det äts upp. Lämnas hö kvar ger jag en aning mindre nästa dag, äts allting upp ökar jag givan.

Och ja, jag fattar att detta inte funkar med alla hästar men jag förstår inte heller ”hysterin” när det gäller rena hobbyhästar som rids tämligen kravlöst några gånger i veckan.

Om jag ska försöka mig på någon form av sammanfattning av det gångna året så tycker jag till en början att det har gått väldigt snabbt. Jag kan inte förstå att jag snart har ägt Frenchie i 2 år!

Frenchie ja….

Om vi ska börja med honom och vad som hänt under 2023 så tycker jag att vi har utvecklats långsammare som ekipage än vad jag hade hoppats.

Jag hade som mål att tävla MSV B:5 under året men kände i höstas att vi inte var redo och jag ville inte ”starta för startandets skull” med troligen dåliga procent.

Jag hade planerat att träna lite mer intensivt under min väldigt långa sommarsemester men i stället hann Frenchie bli halt vilket för mig var både oförklarligt och gjorde att det kändes som att vi tog något steg tillbaka för efter hältan var det så klart inte bara att köra igång för fullt utan det blev x veckor med lugnare arbete.

Tävlingsmässigt hann vi få en del placeringar och vi vann t.o.m. två MSV B:2 där det för ovanlighetens skull deltog hela 9 ekipage den ena gången.

Man skulle kunna tro att jag skriver detta ironiskt men faktum är att många klasser jag startat har bestått av långt färre ekipage vilket jag tycker är väldigt, väldigt tråkigt och det gör ju också att det känns som lite ”inflation” vad gäller rosetterna. För i min värld ÄR det mer ”värt” att placera sig/ vinna om det är +20 startande än 3 stycken….

Under det gångna året har jag verkligen haft stenkoll på min ponny på grund av hans fånghistorik sommaren 2021 och fast jag trodde att vi hade klarat sommaren så fick han ett återfall i september och jag valde att ta bort honom, 26 år gammal.

Jag hade innerst inne hoppats att han skulle leva rätt många år till för han hade både superhovar och dito tänder men utan att brodera ut texten för mycket så tror jag att mitt beslut var det rätta.

Eftersom beslutet att ta bort Baltazar kom väldigt plötsligt ställdes jag inför ett enormt stort problem; att hitta en ny sällskapshäst omgående.

Jag trodde naivt nog att detta skulle vara hyfsat enkelt men long story short så var det precis tvärtom och de hästar jag hade att välja bland var typ en 2 årig travare eller ett 28 årigt halvblod….ungefär….

Jag samtyckte i ren desperation till att travaren Bibbi 17 år skulle komma; detta i tron att hon var runt 164 cm och lättfödd.

När hon kom, direkt från ett bete, fick jag en smärre chock då jag möttes av en minst 170 cm, jättemager häst med så rinnande ögon att hela huvudet var genomblött och som luktade så illa att jag knappt kunde stå nära henne.

Bilden ovan visar inte på långa vägar hur smal hon var och jag vågade inte ens fota henne så att det skulle synas av rädsla för folks kommentarer.

Ni som har följt bloggen hela hösten vet att Bibbi numera är hur fin som helst och jag tycker mycket om henne. Visst är hon väldigt mycket större än den c/d-ponny jag hade hoppats hitta som Baltazars ersättare men utifrån givna förutsättningar är jag jätteglad att hon är här.

Medan Henrik inte är det minsta intresserad av hästar tycker vi båda mycket om att resa och i somras var vi på en ”solsemester” i Portugal.

Vinterresan förlades till San Francisco och vi var jättenöjda med båda.

Vi vill gärna åka utomlands i alla fall 2 gånger om året och lyckades tack vare fina vänner som passade djuren genomföra resorna utan minsta problem. Ni som också har djur vet att det verkligen inte kan tas för givet…

Världens finaste hund besökte under året för första gången på 7 år (!) veterinären efter att en vildkatt hade klöst henne ovanför det ena ögat och det blev t.o.m. inläggning i 2 dagar innan vi fick hämta hem henne.

Annars är hon som alltid en utpräglad sommar-varelse precis som sin matte och vill as we speak mest ligga i soffan och sova. Vintertid är det tvångskommendering för att ens få ut henne några minuter som gäller men det är inte särskilt specifikt för henne utan så är många whippets.

Jag tycker fortsatt att Ryhus är paradiset på jorden och med allt jobb som vi i allmänhet och jag i synnerhet har lagt ner på mycket här de föregående åren så har vi inte genomfört några större projekt under året. Men bara att underhålla stall, ridhus, ridbana och framför allt alla gröna ytor kräver mycket tid och en del slit och det måste hållas efter ständigt.

Ja, detta var lite om det gångna året och man kan säkert av texten ana vad jag önskar av 2024.

Att vi alla ska få vara friska är tveklöst prio 1- så mycket kan jag säga utan tvekan!