Denna fråga kom från en läsare i förra veckan:

Kämpa på med att få livet med häst och småbarn att funka? Är det värt det eller är det bara dåligt samvete över allt som inte hinns med?

Nu HAR jag ju inga barn så jag är kanske inte rätt person att ge råd i denna fråga men jag har ju oaktat vad sett och hört hur många som har barn har hanterat småbarnstiden i förhållande till att vara hästägare.

Och jag vill nog påstå att det inte finns ett rätt eller fel (så klart) utan att det handlar väldigt mycket om ens ambitionsnivå, nätverk och alla möjliga förutsättningar i livet.

Är man lågavlönad, ensamstående förälder och vill fortsätta att träna och tävla med sin häst vill jag påstå att det högst troligt är omöjligt utan att något kollapsar (man själv främst?).

Är man 2 föräldrar som delar på ”allt”, har ett jobb som tillåter att man är flexibel vad gäller tex arbetstider/ jobba hemifrån så blir det väldigt mycket enklare.

En svårighet som jag har sett är att livet inte alltid blir som man har planerat och det kan börja redan direkt efter förlossningen.

Man kanske inte ens KAN rida pga olika fysiska svårigheter fast man trodde att det skulle gå.

Sedan är alla barn olika och kräver olika saker av sina föräldrar och även detta kan sätta käppar i häst-hjulet.

Jag tänker att det måste vara en stor skillnad på om man har ett ”lätt” barn som sover i vagnen medan man själv pysslar och rider mot om barnet gallskriker och inte kan lämnas 10 minuter utan ”drama”.

Även hur ens partner (om en sådan finns med i bilden) kommer att agera kan överraska.

Man kanske hade ett jämlikt förhållande innan barnet föddes och förutsatte att detta skulle fortsätta men märker att det är man själv som får dra det största lasset med både barn och annat. En klassiker tyvärr…

Ens nätverk kan också påverka möjligheten att fortsätta att ha häst trots småbarn.

Finns det tex mor och/ eller farföräldrar som gärna ställer upp med passning underlättar det massor.

Kan man ha en del-fodervärd/ medryttare frigör detta också tid och minskat ens stress med att ha häst.

Jag tror att man måste försöka vara realist med vad man tror att man kommer att må bäst av och försöka ”make it happen”.

Tror man att man kommer att bli olyckligare utan häst kan man absolut prova att behålla den. Funkar det inte får man ompröva.

Man är också väldigt olika vad gäller hur man ser på det här med att äga en häst.

För vissa är det ”för alltid” och en försäljning är otänkbart medan andra har en mer pragmatisk syn på hästeriet och tänker att hästar kan komma och gå….lite krasst uttryckt.

Ja, det här var NÅGRA av mina åsikter i frågan och det finns massor mer att säga- kanske andra läsare kan flika in sina åsikter och erfarenheter?

Bilden: den enda ”bebis” Henke och jag ville ha och kände att vi orkade med.

Du har säkert skrivit om det förut men jag är nyfiken på hur du lägger upp dina ridpass hemma (och tömkörningen med för den delen). Planerar du dem noga eller bara lösa drag, har du favoritövningar, var hämtar du inspiration? Jag blir mer och mer sugen på att köpa häst men jag är rädd att jag mest skulle rida omkring ”lite på måfå” hemmavid…

Jag är en planerings-faschist 🙂 och har alltid en plan för minst 4-6 dagar framåt och även en plan för varje ridpass. Aldrig nerskrivet men i huvudet. Jag ändrar extremt sällan dessa planer.

Jag ser det som något positivt och en styrka.

Utifrån vad andra berättar om sina upplägg verkar många inte precis ha några utan tar dagen lite som den kommer och rider (eller inte) utifrån lust, tid, väder och mycket annat.

Mig hade detta inte passat alls då jag är en planeringsmänniska även i mitt övriga liv så att säga och jag tycker det ger bäst resultat för mig.

Jag hör ibland folk som tycker att det är tråkigt att rida själv i ridhus/ på bana och det tycker jag ALDRIG någonsin.

Tycker man att det är tråkigt har man fel häst och/ eller (framför allt) brist på fantasi.

Det finns ju hur mycket som helst man kan göra med en utbildad häst och jag hade lätt kunnat rida 2 timmar/ pass om detta var tillrådligt (vilket det absolut inte är).

Mina ridpass följer nästan alltid samma schema/ mönster med smärre variationer.

På banan/i ridhuset börjar jag med att skritta i 15-20 minuter (fri skritt, mellanskritt, fram/ bakdelsvändningar, kanske någon sluta).

Därefter travar jag (lättridning), gör någon skänkelvikning. Sedan följer kort trav med tempovariationer och växlingar mellan skritt och trav.

Sedan blir det samlad galopp, galoppslutor, förvänd galopp, byten.

Jag avslutar med lite skolor i trav varefter jag rider lätt i lång och låg form i någon minut innan jag skrittar av.

Hela passet har då tagit max en timme, gärna lite mindre.

När jag rider ut börjar jag med att skritta i kanske 15 minuter, trava i 5-10 minuter (lättridning) och galopperar sedan i kanske 10 minuter. Sedan skrittar jag resten vilket kan vara allt mellan 15-20 minuter.

Ibland rider jag ut helt kravlöst och då skrittar jag nästan alltid uteslutande.

Min inspiration hämtar jag från träningarna för Nina och jag upprepar ofta det vi gjort på en träning dagen efter eller 2 dagar senare.

En läsare ställde följande fråga under ”frågestunden” härom dagen:

Hur tänker du kring att avla på en häst med höga prestationspoäng, men som har ”sköra” hovar?

Jag tycker att detta är en jättesvår fråga att svara på; dels för att jag inte är speciellt avelskunnig per se och dels för att det kan finnas ”en miljon” parametrar att beakta.

För att ta några exempel:

Vad innebär ”höga prestationspoäng” och vid vilken ålder har dessa erhållits? Är det poäng hästen har fått visad som 3 och/ eller 4-åring?

Är hästen tävlad? I vilken gren och med vilka resultat?

Vad menas med ”sköra hovar” och hur pass påverkad är hästen av detta?

Hur är hästens temperament?

Osv….

Vad jag vill komma till är att enbart ”höga poäng” inte är skäl nog att avla på en häst in my book.

Dessa höga poäng kan erhållas i tidig ålder då hästen kanske hade en ovanligt bra dag och/ eller en visare/ ryttare som lyckades kräma ur allt som gick för dagen.

Ideal-stoet för mig att använda i avel är en extreriört korrekt häst men goda gångarter, ett minst lika gott temperament och en hög ridbarhet, gärna på tävling.

”Sköra hovar” kan vara otroligt jobbigt ja, om man med detta menar hovar som lätt trasas sönder och som gör det svårt att fästa skor.

Ju skickligare hovslagare man har och desto mer tid och noggrannhet man själv är villig att hitta lösningar för en sådan häst desto mindre försvårande är/ blir det.

Exempelvis ökar risken för avtrampade skor om hästen springer mycket i en väldigt lerig hage och man har långa skointervall, inga boots i hagen bla bla bla bla….

Att beakta tycker jag också är att hovslagare idag oftast har en högre kompetens och vilja att lära och prova nytt/ nya rön/ material osv än för bara 20-30 år sedan.

Med detta sagt skulle jag väga in ”sköra hovar” vid beslut huruvida jag skulle avla på ett sto med dito hovar och högst troligt göra det ändå (avla alltså) om mycket annat talade för det, dvs flera goda egenskaperna hos djuret.

Jag har själv haft en häst (Vicke) med hovar som under en period var sämre än genomsnitts-hästens.

Jag löste detta genom skicklig hovslagare, täta skointervall (var 6:e vecka), boots i hagen och han gick dessutom ensam och sprang mycket sällan i de alltid underlagsmässigt ”fina” hagarna han gick i.

Men det finns givetvis grader av ”sköra hovar” och är det riktigt illa är det verkligen svårt. Där var jag aldrig med Vicke.

Bilden; en av de saker man inte vill hitta i hagen; en avtrampad sko!

En läsare med en pigg 8-årig fullblodshäst som hon tränar i både dressyr, hoppning och fälttävlan har ställt 2 frågor som jag ska försöka svara på utifrån hur JAG hade gjort:

1. Ditt bästa tips att få fram nosen, min häst viker gärna in den och kommer ngt bakom lod stundtals. Detta mest på banan, ute är hans nos mer framför lod och även ofta över tygeln.

Om hästen vill vika in nosen och hamna bakom lod är uppresande tygeltag ett sätt att få fram nosen. Att rida på ett mildare bett kan också hjälpa. Många halvhalter, att variera tempot och olika rörelser så att det inte bara blir ”runt, runt” på banan.

2. Bästa tipset att samla galoppen. Reglera galoppen. Min häst är stor och jag är liten och har svårt att hålla om och hålla i om du förstår vad jag menar. 

Tips på att samla galoppen på en framåt och stor häst tänker jag är att börja med korta sekvenser där du försöker samla tex en halv långsida och sedan rida lite mer framåt. Att rida svaga öppnor hjälper också samlingen. Försök att tänka att bakbenen ska komma längre in under hästen. Sitt tungt i sadeln, dvs låt dig inte dras framåt och tänk på att ha korrekt tygellängd då hästen kan vilja dra sig lång. Ta upprepade förhållningar. Utomhus kan du ta hjälp av att rida i mindre uppförsbackar.

Imorgon kommer svar på några andra frågor!

Fick nedanstående fråga av en bloggläsare nyligen gällande att jag var ute och gick med Frenchie i regn i början av veckan och vill gärna förklara hur jag tänker:

”Är det verkligen lönt att tvinga ut det arma djuret på promenad ?? Inte ens min hund vill gå ut när det regnar.
Tror inte att det ger honom så mycket motion jämfört med hagen?? Men misstänker att Du är rädd för kolik ?”

1.När jag kollade väderleksprognosen på morgonen visade den så mycket regn under dagen att jag inte trodde att jag kunde ha Frenchie i hagen någon längre stund.

2.I dåligt väder står hästarna oftast mest stilla och jag är rädd för kolik.

3.Hästar har oftast mindre motstånd mot ösregn än människor så även om JAG tyckte det var pest att gå i regnet så tror jag inte att Frenchie ”led” och jag vill inte ge honom flera vilodagar i veckan.

4.Jag tycker att det är viktigt att hästar ska KUNNA motioneras i…tja om inte i ”vilket väder som helst” så i alla fall i annat än optimalt väder. En dag åker man och tävlar i ösregn (eller så börjar det regna på tävlingsplatsen) och då måste hästen acceptera att bli riden. Eller så börjar det snöa, blåsa, hagla….ja, ni fattar. Att jag sedan inte passar på att rida utomhus varje gång det är dåligt väder för att ”lära hästen” är en annan sak men acceptansen måste finnas där.

Bloggläsaren ”Smurfan” ställde några mycket intressanta frågor och framlade en del egna teorier i en kommentar igår som jag gärna vill besvara.

Så här skriver Smurfan:

Angående den där ”djungeln”, varför miljötränas inte dressyrhästar mer? Där jag bor finns det gott om dressyrekipage och nästan alla är hysteriska. För allt! Och då talar jag inte om tävlingar, utan en vardaglig uteritt i skritt kräver att hela byn evakueras innan de kan sticka nosen utanför stallplan… 

Varför är, som jag upplever det, dressyrhästar hispigare än andra hästar? (Och då jämför jag bland annat med alla reaktiva fullblod jag har haft genom åren…)

Lägger man för mycket tid på piruetter och vägrar lämna ridhuset för den verkliga världen?

Har aveln gått för långt så att hästarna inte bara har power och utstrålning, utan har fått för MYCKET power så att de har blivit ”tokiga”?

Eller är det fel på ryttarna? 

Vad tror du?

Om jag ska skriva vad jag tycker och tror så instämmer jag i hela inlägget till typ 100 %.

Och jag tror att ”hispigheten” hos hästarna beror på en kombination av allt det du räknar upp.

Nu generaliserar du grovt och det kommer jag också att göra nu men jag tror det bakom måååånga ”dressyrhästar” står en försiktig/ rädd kvinna.

Det jag har sett/ upplevt/ läst om under mina +30 år som inackorderad och med egen häst är att det finns gott om (övervägande) kvinnliga ryttare som är ganska rädda för att lämna ridhusets/ ridbanans inhägnad och en del gör det dessutom extra svårt för sig genom att ha hästarna uppstallade så att det är svårt att rida ut på ett säkert och enkelt sätt.

Stallet ligger kanske utmed en starkt trafikerad väg eller så måste man rida på x trafikerade vägar för att komma till lämpligare uteridningsmöjligheter och då förstår jag om man inte är så pigg på att göra detta efter jobbet när det redan är mörkt typ halva året innan man hunnit till stallet.

Sedan är det också ofta så att ju mindre man övar på något desto svårare är det och större risk för att allt möjligt händer när man väl…tja…tex rider ut.

Jag märker själv på Frenchie att han är mycket mer tillfreds/ lugn/ otittig när jag nu har ridit ut frekvent mot hur han var i början när han inte var van att ridas ut ensam.

Du Smurfan nämner aveln och jag tror också att detta bidrar till de ”hispiga” hästarna; att en hel del köper dessa fantastiskt rörliga och elektriska hästar som de sedan inte reder ut.

Någon inser sitt misstag och säljer hästen och köper något lugnare (känner några sådana ryttare) medan andra i stället ”låser in sig” i ridhuset och rider ut så sällan att det då blir världens drama när de väl gör det.

Om jag åter ska ta Frenchie som exempel (alla mina andra hästar utom Kreon har varit jordens snällaste att rida ut från dag 1, även som unghästar) så tyckte jag inte alls att det var roligt att rida ut de första månaderna, tvärtom.

Jag gjorde det bara för att jag anser att hästar ”ska” arbetas varierat och med uteritter men tro mig; jag hade hellre sluppit eftersom han kändes så himla reaktiv i början.

Men jag tror att detta är enda vägen att gå om man vill kunna rida ut utan det drama som du beskriver Smurfan; man måste ta tjuren vid hornen och göra det frekvent men klokt.

Att utsätta sig för rejäl fara med tex en istadig häst i trafiken är bara dumt på alla vis och kan man ska man tveklöst rida ut med tryggt sällskap.